För något år sedan kom min granne tillbaka från ett fiske vid Ljungan och ville berätta något märkligt. Han och några andra hade stått vid iskanten och fiskat när de la märke till att en svan en liten bit längre bort hade uppenbara svårigheter att ta sig upp på isen. När den till slut lyckades kravla sig upp ur vattnet visade det sig att den inte kunde räta på halsen. Den var intrasslad i en fiskelina.
Matti, en av männen, handlade resolut, tog sin kniv, gjorde en rusning, fick fatt i svanen, skar av linan, varpå den vilt skrikande fågeln strax var tillbaka i vattnet och männen kunde åter koncentrera sig på fisket.
Så blev det dags för fika. Medan männen pysslade med smörgåspaket och termosar hände det märkliga. Svanen hade tagit sig upp på isen igen och kom vaggande rakt mot Matti. Där, framför den häpna gruppen, stannade den en kort stund innan den vaggade tillbaka till älven.
Så långt berättelsen, men hur ska den tolkas? Vilken var svanens avsikt när den lunkade fram till Matti? För att ta en närmare titt på sin räddare? För att visa tacksamhet? Hur skulle vi någonsin kunna veta när vi inte ens kan vara säkra när vi tolkar våra medmänniskor? Fast tolkar gör vi ändå.
Problemet är när vi begränsar oss när det gäller djur. Ett mantra från det förflutna mässar att vi inte ska förmänskliga djuren. Vi ska naturligtvis vara försiktiga på samma vis som vi måste se upp när vi bedömer folk, inte minst folk från andra kulturer. Någonstans kan en huvudskakning betyda ’Ja’ eller ’Hej!’. En svansviftning hos en katt betyder inte samma sak som en svansviftning hos en hund.
Uttrycken för de grundläggande känslorna, glädje, sorg, ilska, rädsla och äckel är ändå lika världen över. Begränsningar, i den mån de finns, handlar mer om hur tydligt man får uttrycka dem i olika kulturer. Kanske man också kan lägga intresse, förvåning och eventuellt också skam, till de grundläggande känslorna.
Många av de här känslorna uttrycks tydligt av många djur, men det kan krävas erfarenhet för att känna igen dem. En ständigt återkommande fråga är om hundar kan skämmas. Jag tror aldrig vi kan få ett objektivt svar på sådana frågor, men den som bor med en hund har sitt svar.
Det finns mycket vi aldrig kan få definitiva svar på, men vad vi med säkerhet kan säga är att precis som vi själva vill andra djur leva i fred och trygghet, slippa smärta och lidande och inte behöva vara rädda.
Förmänskliga djur eller ’fördjura’ människan. Skillnaderna är inte så stora som vi föreställer oss. De skillnader som bygger på våra vanföreställningar bleknar med förnyade insikter. Vi har alla flutit upp ur evolutionens flod.
Berättelsen om svanen är inte unik; liknande episoder finns dokumenterade i överflöd, djur som fått hjälp och verkat komma tillbaka för att tacka. Inte minst i en massa filmklipp på olika forum på nätet.
Vem står så länge och filmar ett utsatt djur? Borde inte reflexen vara att sluta filma eller åtminstone ta bort burken utan dröjsmål? Trots misstanke om att situationen kan vara arrangerad har klippet ett värde med tanke på rävungens beteende.
Iakttagelser av det här slaget – muntliga berättelser och filmade episoder – kallas anekdoter och betraktas ofta som oanvändbara för naturvetenskapen. Men all kunskap är inte grundad på naturvetenskap. Det finns andra frågor än de som söker allmängiltiga svar och syftar till styrning, kontroll och makt.
Den enkla frågan ”Vem är du?” vill något annat. Den är personlig, saknar allmängiltighet, söker kontakt, förståelse, samband, vill nå fram till ett möte, knyta an. Där har fakta mindre betydelse. Varför skulle man inte tro att svanen och den lilla räven kommer tillbaka för att tacka? Eller rävungen kanske sökte trygghet? Eller både och – tacka och ty sig.
Det här för över till frågan om tacksamhet. Varför vill en svan eller rävunge visa tacksamhet? Ett möte som skapat en obalans som måste rättas till? Är det därför hajen som fått kroken avlägsnad kommer tillbaka om och om igen? Frågor utan svar är värdefulla, de lämnar öppna fönster, svar stänger till.
Det är mänskligt att vilja tolka berättelser. Tolka är ju ett sätt att nalkas. Det sanna ligger i själva närmandet även om tolkningen inte någonsin går att verifiera. Tänkandet strävar efter logiskt hållbara, verifierbara sanningar, men tänkandets sanningar skapar ofta avstånd.
Frågan ”Vem är du?” riktar sig inte bara utåt mot den du möter, den riktar sig lika mycket inåt, mot dig själv. Vem är du i mötet med ett djur? Hur är dina ögon inställda, vad väljer du att se? Är en fluga ett irriterande surr eller en liten individ som har sitt att göra?
Djur uttrycker inte sina känslor med ord, men numera erkänner till och med naturvetenskapen att djur, till och med insekterna, är medvetna och kan reagera med emotioner. Det finns också de som går längre och är övertygade om att fruktflugor kan hysa känslor som glädje, sorg och leda.2
Människans medvetande dök inte plötsligt upp i evolutionen, inte som när man slår om en strömbrytare; det är länkat långt tillbaka i livets utveckling. En insekt är liten, men har de grundläggande biologiska strukturer som gör att den kan minnas, uppleva känslor, lära sig av erfarenheter, vara medveten.
Från att djur har betraktats som instinktdrivna maskiner utan medvetande har naturvetenskapen sedan slutet av nittonhundratalet tänkt om. Det blir alltmer uppenbart att medvetande i en eller annan form är en grundläggande egenskap hos allt biologiskt liv. Det finns de som hävdar att medvetande är en grundläggande egenskap i universum, parallellt med gravitation och energi.3
En bläckfisk är en mollusk, ett blötdjur, nära släkt med musslor och snäckor, men med en intelligens som räcker för att leva upp till ryktet om stökighet och busfasoner när man försöker hålla dem i fångenskap. De är starka, oerhört formbara och tar sig gärna loss och rymmer eller byter till ett annat akvarium om det finns något där som faller dem i smaken. Det finns bläckfiskar som rymt genom golvbrunnar och försvunnit. De känner igen ansikten och kan skilja på de som de gillar och de som inte faller dem på läppen.
Trots sin korta livslängd, bara något eller några få år, besitter de en avsevärd intelligens. En lång barndoms erfarenheter är alltså inte förutsättningen för intelligens. Visar bläckfiskar ett medvetande som är laddat redan från början?
Frans de Waal säger i titeln på en bok: ”Är vi kloka nog för att förstå hur kloka djur är?”4
Om man inte räcker ut en hand, hur skulle man få reda på om någon fanns för att greppa den?