Anekdoter, vardagsiakttagelser, kan ha inbyggda felkällor som kan undvikas med experimentella studier av god design och strikt metodik. Å andra sidan kommer laboratoriemiljön alltid vara steril och konstlad, och kan aldrig kan ersätta iakttagelser i det levande livet. Det man vinner i säkerhet och precision förlorar man i autenticitet.
När jag berättar att Tookie, en hund som bodde hos oss några år, spontant hade valt att gå över gatan på ett skyltat övergångsställe väcker det ofta beundran och man menar om att det måste vara en klok hund. Det här är ett exempel på en anekdot, en enstaka iakttagelse som inte berättar att Tookie andra gånger valt helt andra platser att korsa gatan.
Å andra sidan kunde jag berätta om Bera, som hela tiden valde ett och samma skyltade övergångsställe. – Haken är att det råkar sammanfalla med en lämplig passage till återvinningsstationen som hon gärna strök förbi på sin promenad.
En damm med karpar, ett par svarta svanar. Svanarna plockar åt sig något ur ett tråg. De doppar näbben i vattnet bland karparna som samlats kring dem. Så en röst: ”Feeding the fish”. Och så efter en stund: ”They have a good relationship you know”.
På Youtube finns ankor, gäss, vita och svarta svanar som allesammans matar fiskar, ett beteende som har lett till många reflektioner. På Enviro News finns en lång utläggning om fenomenet under rubriken Black Swans Kindly Feed Their Lunch to Hungry Koi Fish — Tell Us Why! och man ställer sig följdfrågan ”Är svanen en extremt godhjärtad och omhändertagande fågel? Eller är de bara så korkade att de ger bort sin mat till några som inte kan dem något i gengäld?”
I Enviro News ges två möjliga förklaringar. Den ena är att maten i trågen är torr och att en uppblött mat passerar lättare genom svanens långa hals. Den andra är att fiskarnas öppna munnar påminner om svanungarnas öppna gap. De öppna gapen triggar svanarnas matningsinstinkt. Det skulle i så fall vara ett exempel på Nikolaas Tinbergens begrepp ’hyperstimuli’ – ett adekvat beteende som en reaktion på fel stimuli. Men svanar matar inte sina ungar.
Studerar man de klippen noga ser man att svanarna i själva verket försöker sticka ner näbben där det för tillfället är relativt fiskfritt. Det kan vara lite knepigt att hinna se det, för fiskarna är snabbt på plats.
När svanungarna kläckts tar föräldrarna dem med sig ut i vattnet och visar vad de kan äta. I det första klippet syns hur de små svanungarna snart efter kläckningen lämnar boet för att äta på egen hand. I det andra klippet syns det typiska beteendet att doppa näbben i vatten, även om maten är mjuk som kokt majs.
Det som händer är alltså att karparna försöker komma åt den mat som svanarna har i näbben när de doppar den. Vilket det egentliga motivet är, om det är för att blöta maten, skölja ner den eller ett sätt att dricka behöver vi inte bekymra oss om nu när det som står i fokus är att sortera bort felaktiga uppfattningar.
I samband med klipp om fåglar som matar fiskar dök National Geographic upp med något av en utmaning. En röd kardinal (Cardinalis cardinalis) kommer, enligt den som äger dammen, varje dag och matar guldfiskarna. Det här upprepas ett antal gången varje dag. National Geographic har publicerat det här under rubriken Bird Filmed Feeding Goldfish—Here’s Why.
Den första frågan är om det överhuvudtaget sker något utbyte och i så fall med vad. I de båda första bilderna går det inte att se om fågeln lämnar ifrån sig något. På den tredje bilden finns ett maskformigt föremål mellan näbb och mun:
Det kan eventuellt röra sig om en fågel som förlorat sin egen kull. Men att en fågel matar ett annat djur finns det flera exempel på (men då är de tama husdjur och lever under samma tak).1
Här har vi två situationer som ser lika ut, men som i verkar vara två olika berättelser: Svanarna doppar antagligen maten (ofta pellets) för att fukta den. Kardinalen matar kanske verkligen fiskarna, även om det är osäkert om den verkligen gör det.
Det går inte att bortse från den glädje man finner när djur visar egenskaper som vi söker. Skeptikern invänder, hjärtat bejakar. Tankens misstänksamhet och krav på rättning i ledet gentemot känslans sug efter näring. Scener som de här kanske man gör bäst i att lämna öppna. Skeptikern måste få ett ord med i laget.
En hund jagar en pinne som kastats ut i krönet av en liten fors. Hunden hoppar i, får tag på pinnen, dras med i forsen och skulle förmodligen fortsatt hela vägen ner till selet, om inte en annan hund tagit tag i pinnen och dragit pinne och hund upp på fast mark. Hunden räddas från vidare forsränning och hjälten får pinnen för sig själv.
Vad tänkte hjälten på? Avsikten är så klart att hugga tag i pinnen, men motivet? Kanske var det verkligen en hjälte som ryckte in och räddade en kamrat i utsatt läge, eller var det bara för att komma åt pinnen? Iakttagaren hör två röster, känslans välvilja, tankens kristiska ifrågasättande. När man inte kan komma till ett avgörande borde väl den rimligaste positionen vara ”Jag vet inte”.
Motivet för en handling är för det mesta svårt, för att inte säga omöjligt, att fastställa. Avsikten ser man ofta ganska lätt, det vill säga man kan ofta avgöra vad handlingen syftar till, men vad som utlöser handlingen är svårare att bestämma.
Ta till exempel katten som rusar ut och kör bort hunden (avsnittet Berättelse, avsikt och motiv). Det är inte svårt att förstå att avsikten är att köra bort hunden. Men varför kör katten bort hunden? För att rädda pojken? För att skydda sitt territorium? På grund av tidigare uppgörelser? Har egna ungar i närheten?
Trots all osäkerhet kan man i vissa fall med en rimlig felmarginal ana motivet, men en förutsättning är att man känner djuret väl. Som individ, ras och art.
Det finns många klipp med flodhästar som sägs rädda zebror, gnuer och antiloper från krokodiler. Flodhästar är vegetarianer, men med en omvittnad kort stubin och en alldeles bestämd åsikt om reglerna inom det område som är deras. Framför allt vill de ha lugn och ro. Tålamodet är extremt kort. Här följer ett intressant exempel som belyser vad de flesta ’räddningsaktionerna’ egentligen går ut på.
Mala Mala viltreservat, Sydafrika: En flodhäst står i kortänden av en långsmal lergrop. Gropen omges på längden av två ganska branta sluttningar med torr jord och sparsam vegetation. Två vildhundar står på stranden längs bortre långsidan av gropen. De har fått bett om huvudet på en antilop. En tredje och en fjärde vildhund ansluter sig och till slut är de fem.
Då ingriper flodhästen genom att springa ner i lergropen och snett upp mot stranden med hundarna och kör bort dem. Vildhundarna släpper sitt byte och backar varpå antilopen tar ett språng ner i leran där den fastnar. Flodhästen kliver ner i gropen, betraktar antilopen, gläfser till mot den och lägger sig sedan jämte antilopen till ro i lergropen. Flodhästen har nu placerat sig mellan stranden med hundarna och antilopen i leran.
Ett tillfälligt lugn råder. På stranden står hundarna avvaktande. Här sker tyvärr ett klipp i filmen och i nästa scen har en av hundarna tagit sig runt till den hitre stranden av lergropen och står nu så att den kan komma åt antilopen och biter efter den. Hur lång tid som förflutit från den förra scenen vet vi inte. Vad som hänt under den odokumenterade tiden kan eventuellt ha betydelse för utgången. Greppet som hunden får om antilopen är inte kraftigare än att antilopen kan skaka sig loss. Nu är det inte lugnt längre.
Flodhästen vaknar till och biter flera gånger efter antilopens huvud, går sedan ett par meter åt sidan och sätter sig med högra sidan vänd mot antilopen och vildhundarna. Huvudet är vridet så att flodhästen kan se vad som händer mellan antilopen och vildhundarna. Hundarna kommer inte åt antilopen tillräckligt för ett avslut.
Nu tar flodhästen ett ordentligt grepp över främre delen av antilopens rygg och gör några kast fram och tillbaka och släpper antilopen så att den hamnar liggandes precis i kanten av pölen. Kan mycket väl ha fått ryggraden knäckt. Hundarna kan nu ta den och fyra hundar släpar kroppen uppför sluttningen och fler hundar ansluter sig. De släpar bort antilopen.
Med det här i minnet kanske man ser lite annorlunda på ’flodhästräddningarna’. Mer än att rädda ett angripet djur handlar det om att få bort störande element, såväl anfallare som offer.
Här är ett typiskt exempel. Det är värt att notera att det bara behövs ett par ord för att förvandla beskrivningen av scenen. Det är inte samma ska att säga ”Flodhäst attackerar krokodil för att rädda ... ” som ”Flodhäst attackerar krokodil och räddar ...”. Avsikter, som dramatiserade naturfilmer är så generösa med, bör man vara försiktig med.
En obesvarad fråga är om det i alla fall förekommer att ett djur räddar, hjälper eller delar med sig till en individ av en annan art. Den frågan tänker jag återkomma till senare. Jag stannar kvar ett tag vid problemet med klippens titlar som lätt kan leda vilse och göra att tolkningen skevande.
Titeln på ett klipp fungerar ofta som tidningsrubriker: det är mer fråga om att fånga intresset än att ge en sann beskrivning. Ett exempel är följande klipp som efter att tidigare ha legat under rubriken Hund och skölpadda spelar boll (Dog and Turtle Play With Ball) numera har den mer passande titeln Aggressiv sköldpadda spelar boll med en hund.
Även den nya rubriken slår fel, den borde rätteligen vara Liten sköldpadda vill ha hundens boll för sig själv. Hur som helst måste man se upp med rubrikerna, de är ofta löst grundade.
Kombinationen sköldpadda och boll är inte ovanlig, man behöver bara söka på ”turtle play ball” så dyker det upp många exempel på boll-lekande sköldpaddor. Här är ett par exempel. Lägg märke till skillnaden i teknik. Den första nöjer sig med att fösa bollen framför sig, den andra drar in huvudet och ger bollen en ’kick’. Förmodligen en peronlig läggning, men det kan också bero på hur vana de är att hantera bollar. Eller vilka förebilder de haft.
Här, slutligen, ett exempel där man verkligen kan tala om två djur som leker med varandra. En tax, en sköldpadda och en boll.
När man ser målmedvetenheten och närvaron hos sköldpaddorna med en lek, som inte alls har något med överlevnadsnytta att göra, kan man undra hur det har kommit sig att det dröjt ända till slutet av nittonhundratalet innan det blev legitimt att tala om att djur kan ha ett medvetande. Det vill säga i vetenskapliga sammanhang. De som umgåtts med djur och tagit dem på allvar har väl aldrig hyst några tvivel.
När ändå sköldpaddor är på tal kan det vara på plats med några exempel på empatiskt beteende, att ge hjälp åt den som behöver.
Ett problem som också måste tacklas är hur lätt man med teknikens hjälp ken lura ögat med förhållandevis enkla medel. Det behövs inte längre en förmögenhet för att skapa naturtrogna rörliga fantombilder av fysiska personer och få dem att leverera vilka budskap som helst även om de ligger ljusår från vad den avbildade personen egentligen står för. Det bäddar för en farlig tid. Naturligtvis drabbar det också de klipp vi är intresserade av:
I det här fallet fanns det inte några dolda avsikter, en reklamfilm för odlad (!) lax, det framgick väl? Klippet visar att det finns möjligheter att skapa realistiska scener utan verklighetsförankring. Nästa exempel då? Finns det något som tyder på att klippet är manipulerad verklighet (annat än de förtydligande repetitionerna och hastighetssänkningarna i reprisen)?
En sak är att förtydliga ett förlopp, en annan att skapa en illusion, berätta om något som faktiskt aldrig hänt. Vi måste lära oss att se upp för dessa manipulationer av verkligheten, de lär dyka upp i sammanhang som gör dem verkligen farliga. När de handlar om människor är de möjligen svårare att avslöja än när det gäller djur, och samtidigt farligare. Djurklipp lägger sig sällan i politiken.
Det kommer alltid finns klipp som dokumenterar svårbedömda beteenden. Situationer, som kan tolkas som hänsynsfulla och omhändertagande, kanske i själva verket rör sig om ett vettskrämt djur. Man kan fråga sig hur mycket SPA-känsla det är för en kanin att ligga utsträckt på rygg i ett handfat med vatten strilande på magen. Kanske den mår bra omm den är van och trygg, kanske den är vettskrämd och spelar död? Hur mår en igelkott som ligger på rygg i ett handfat med skumbad?
Djur är personligheter, så det kan naturligtvis finnas individer som trivs med något som för en annan är rena skräcken. Grundregeln måste i alla fall vara att man som utomstående iakttagare ser med skepsis på situationer där ett djur inte på något vis signalerar att det är medspelare i situationen. Likaså när det verkar som om människan sätter sina egna intressen och preferenser före djurets. Varför skulle en igelkott skumbada?
Många klipp visar djur i utsatta situationer. Hundar springer in i väggen, katter pulsar i meterdjup snö, människor skrattar, musiken är bullrig, den ena situationen avlöser den andra, hundar, katter, kaniner, marsvin ramlar, fastnar, rullar, faller, darrar, missar – överhuvudtaget djur som misslyckas eller beter sig stereotypt och blir till åtlöje. Det är inte djuren som gör bort sig, det är exempel på människor som visar sin bristande respekt.
När det på det här viset handlar om mänskligt tillkortakommande, ger det en aning om hur det kan vara möjligt att i ett civiliserat samhälle kalla kännande, medvetna och tänkande varelser produktionsenheter. Majoriteten av däggdjuren lever i ”ett evigt Treblinka”.2
Det är inte bara djuren som skändas, också människans värdighet kommer på skam. Trots tvekan ska jag visa ett exempel på respektlöshet och ömsesidigt förnedring.
Det är inte alla gånger det är så lätt att avgöra om ett beteende är ett spontant uttryck, vare sig det gäller en människa eller ett annat djur. Beteenden kan vara inlärda. Bara den här frågan skulle behöva en lång teoretisk utläggning. Vad är inlärt via en förebild, vad är inlärt genom egna erfarenheter – framgångar och misslyckanden, vad är inlärt genom dressyr, vare sig det skett med mjuka eller hårda metoder, vad är genetiskt betingat?
När det gäller Youtube-klipp kan man i alla fall försöka se upp med försök att få ett beteende framstå som något spontant när det inte är det. Många Youtube-klipp handlar om djur som lever i familj med människor. Det innebär att det vilda livets faror har ersatts med trygghet. Inga fiender och mat för dagen. När man somnat kan man sova lugnt.
Det är däremot inte livet för den stora majoriteten av jordens däggdjur. Livet i djurindustrin och i laboratorierna och andra mänskliga dödsläger innebär ett liv som inte är värdigt att leva.
Ibland hamnar man på klipp som räcker lång näsa åt ens ambitioner att tolka och förstå. Klipp som saknar logiska handtag, som saknar vettigt grepp. En hund som bär en katt som en säck på en packåsna. Vad händer? Det borde finnas en förklaring, men var? Katten verkar kunna gå, stå gör den i alla fall och tar faktiskt också ett par steg. Så är hunden där igen och bär katten ända fram till dörren. Förklaringen kan ligga i rösten som hela tiden upprepar samma ord, ungefär ”damoi nisí”. Något intränat? Egendomligt i alla fall. Men allt ska inte behöva en förklaring.