Under större delen av nittonhundratalet ansåg majoriteten av forskarsamhället att djur var mer eller mindre automater. Djur betedde sig och reagerade. Mekanismen var okänd, men fanns inne i en svart låda som man inte behövde veta något om. Det var beteendet som kom fram ur den svarta lådan som gick att studera och mäta, och alltså var det som var av intresse.
Vilken annan väg skulle studiet av medvetandet ta för att bli anammat i ett strikt materialistiskt väg- och mätbart ingenjörssamhälle? Siffror och tabeller förstås.
Det är först mot slutet av nittonhundratalet som det blev möjligt att tala om djur som medvetna, reflekterande och kännande varelser.
Behaviorismen gjorde en del upptäckter, men till priset av blindhet.
Växandet på jorden, evolutionen, kan inte vara annat än ett kontinuum. Allt som vi känner har hänt i ett tunt skikt runt jorden. Bara en mil eller så. Utanför finns bara den kalla rymden. Livet på jorden är ett med sig självt.
När beter sig en människa naturligt? På jobbet? Med familjen? I skogen när ingen ser? Olika situationer blottar olika egenskaper.
En naturfotograf, som ger sig ut för att fånga vilda vargars beteende, besväras förmodligen om vargarna blir närgångna och människotillvända. Då försvinner en del av vildmarkskänslan. Naturfotografen vill vara transparent, inte synas, inte märkas, bara vara ett öga som dokumenterar det som pågår när igen människa finns i närheten.
Det är ett sätt att se på vad som är naturligt.
Man kan fråga sig vad som är onaturligt. Jordklotet myllar av liv och verksamhet. Kan något kan uppstå utan att det funnits förutsättningar? En bäver bygger en damm och beter sig naturligt. En kapuchinapa som använder en sten för att öppna en nöt beter sig naturligt. Kråkor som lägger nötter framför bilar som väntar på rött ljus för att få dem krossade beter sig naturligt.
Är kråkornas beteende naturligt, men bilarna onaturliga? Vad får man ut av den kombinationen? Är människans teknologiska samhälle onaturligt? Skapar människan onatur när hon bygger nya molekyler? Eller är det onaturligt när en kaledonsk kråka böjer en krok av en människotillverkad ståltråd för att nå ett naturligyt mål?
Är det som människan konstruerar onaturligt för att hon velat lyfta sig över naturen, det vill säga från sig självt? Det är där AI och robotar kommer in. Någon slags sjukdom är det.
Kan man tro att avstångstagandet, självförhävelsen, kan skapa en hållbar civilisation?
Om man ser på jorden med en rymdvarelses ögon, utan att känna till någon uppdelning i djur och människa, kultur och natur, bara iakttog livet på jorden som genom ett mikroskop, skulle det då falla sig naturligt att betrakta vissa företeelser som onaturliga, att de måste hållas avskilda från alla andra skeenden på jorden?
Kanske en viss varelse skulle skilja ut sig. En varelse som mer än någon annan uppvisar så extrema sidor: Vårdande, skövlande. Kärleksfull, hatande. Eftertänksam, impulsiv. Maniskt verksam, odrägligt lat. Altruistisk, girig. Diplomatisk, våldsam. Andligt svävande, jordiskt lunkande.
Natur, kultur, människa, djur, naturlig, onaturlig – varför dessa gränser? Av högfärd, av rädsla, av nödvändighet? För att skapa ordning i en förvirrande tillvaro? För att finna fotfäste när marken sviktar? För att ha möjlighet att skapa sammanhang? Ett existentiuellt dilemma?
Med tanke på den djupa klyfta dagens civilisation skapat mellan sig själv och allt övrigt liv på jorden, kan det vara motiverat att ifrågasätta gränsen mellan ’natur’ och ’kultur’. Civilisationen har inte tolkningsföreträde, det kommer alltid att mullra satarkare från jorden.
Det är redan ett faktum att gränsen mellan djur och människa håller på att lösas upp. Gränsen mellan kultur och natur, mellan människa och djur, är ju ingen riktig gräns, bara en föreställning, en konstruktion, en attityd. Vartefter männisakan mognar förändras föreställningarna.
Evolutionen är ett kontinuum där grundläggande strukturer utvecklas och förfinas. De skillnader som människan historiskt försökt hålla mellan sig och de andra djuren visar sig gång på gång vara illusioner.
”Människan använder verktyg, det gör inte djur”
Så upptäcker Jane Goodall i slutet av 1960 att schimpanser använder stickor för att peta fram termiter. Det gav genklang över hela världen. Sedan märker man fler djur som använder verktyg, från kapuchinapor till fiskar, från uttrar till hägrar. Använda verktyg är inte längre förbehållet enbart människan.
”Människan konstruerar verktyg, det gör inte djur”
Så får Alex Weir och John Marzluff en kaledonsk kråka, Betty, att visa att hon kan fundera ut hur hon ska tillverka en krok av en ståltråd för att fiska upp en liten hink med mat.3
”Människan kan hantera abstrakta begrepp som större och mindre, antal, färg och form, det kan inte djur”
Så visar Irene Pepperberg och gråjako-papegojan Alex att en fågelhjärna kan hantera bland annat färger, former, antal och begrepp som större än och mindre än. Pepperberg påpekar också något viktigt:
”Människan kan sätta sig in i hur en annan tänker och känner, det kan inte djur”
Så kommer många iakttagelser om djur som visar sig förstå vad som pågår i ett annat djurs medvetande: Drongon som lär sig härma surikaternas varningsrop för att få dem att gömma sig och sedan kunna sno åt sig deras mat; bläckfiskar som lurar rivaliserande hanar genom visa sin granna sida mot en hona, men en honas färger mot en rival 5; fåglar som låtsas gömma mat när de känner sig iakttagna, särskilt om de själva är benägna att stjäla från andra.6
”Människan har moral och vet vad rättvisa är, det vet inte djur”
Empatisk förmåga, känsla för rättvisa, förmåga att visa omsorg finns hos åtminstone alla primater, hos hundar och fåglar. Människan är inte ensam om känna sig kränkt vid orättvis behandling.
”Människor tar till sig kunskaper genom att lära av varandra och skapar kultur genom att föra kunskaperna vidare till kommande generationer, det gör inte djur”
I mitten av 1950-talet upptäckte man att vissa fåglar har dialektala sångmönster som de lär vidare mellan generationerna. I Japan upptäcktes en lokal kultur bland makaker som innebar att de tvättade sötpotatis i vatten. Nu vet man att det finns många exempel på grupper av djur som har en eget kulturellt arv, egenheter som förs vidare från generation till generation.7
Gränsen mellan djur och människa är en konstruktion. Människan har vissa förmågor som djur saknar, djur har olika förmågor som människan saknar. Vi tillhör ändå samma släkte: livet på jorden. Människan är ett djur, en apa; inte bara avlägset släkt med apor, utan precis en apa.
Människans hjärna, nervsystem och övriga organ har inte uppstått plötsligt hos just människan, utan ärvts genom ett evolutionärt kontinuum. Det finns ingen anledning att betrakta empati, känsla för rättvisa, förmåga att sörja, upplevelse av smärta, glädje och andra liknande erfarenheter som något som plötsligt uppstod i och med uppkomsten av en specifik art, Homo sapiens.
En spännande tanke är hur vi skulle behandla en varelse av arten Homo erectus eller Homo neanderthalensis om de fanns levande i dag? Skulle mänskliga rättigheter gälla för dem? Hur långt ner i släktträdet räcker respekten för en annan varelses liv?
Yuval Noah Harari har ett perspektiv som berättar om ett avgörande ’vi’ som kan förklara hur människan har vunnit herravälde över jorden genom att i ett flexibelt samarbete i stora grupper kunna hantera dubbla verkligheter: en objektiv, som vi delar med andra djur och en immaginär, som skapas av oss själva.
Har Yuval Noah Harari tänkt rätt när han tänker sig att det finns en objektiv verklighet som vi delar med andra djur?