Blir du upprörd över tanken på ’Gated Communities’? – Grindsamhällen, som man säger på svenska, instängslade och bevakade bostadsområden. Där rika och rädda människor vill vara i fred.
Kan du bli upprörd när du själv lever i ett? Fast ett som är mycket större.
En bakgård där vinden inte blåser, regnet inte faller, där det är lagom varmt och underhållningen flödar. Dit värdefulla laster skeppas med långtradare, flyg, skepp och tåg.
Det var en gång när jag cyklade de två milen hem från jobbet, på en grusväg mellan timmertravar och mörka granar. Det regnade och blåste. Jag förstod plötsligt varför det gammalt tillbaka inte var så självklart med täta kontakter mellan socknarna. Att färdas på en öppen vagn med förspänd häst, många fjärdingsväg från trygghet och värme. Utan mobiltelefon. Stora skogar, okända faror, rövare, oknytt ... man kan aldrig veta ... regn, blåst, kyla.
Har inte hela idén med civilisationen gått ut på att ordna ett bygge där obehag hålls borta, och störningar från naturen minimeras? Där man kan leva bekvämt och är beredd att ta det offer det för med sig, framför allt för att man inte har en aning om vad eller vem man offrar. Det är ju egentligen bara på senare tid som det har blivit allmänt uppenbart vad vi ställt till med.
Mental avskärmning – ett ihärdigt förnekande av obehagliga fakta – ingår i den existentiella kärnan hos den rika, industrialiserade världen. Det finns så mycket våld och mörk historia att begrava, och så många övergrepp som fortfarande pågår. De finns för att de är en förutsättning för den industriella civilisationens bestånd.
I bilen sitter jag i ett klimat som jag härskar över. (Så länge ACn fungerar.) Det finns knappar för belysning och underhållning. Ett lätt tryck på gasen multiplicerar min förmåga till kroppslig förflyttning. Min kropp, eventuella medresenärer plus ett antal hundra kilo plåt och plast – och så allt som ska till för att det ska fungera.
Fokus smalnar och kryper in i kupén, där jag med radio och mobil till och med kan skräddarsy ljudmiljön. Utanför finns bara väg, regn, mörker och mötande trafik. Landskapet blir en kuliss, lika närvarande och verklig som en bonad på utedass.
Cyklandet gjorde att hem och arbete på något underligt sätt bildade ett sammanhang – jag landade i samma luft som jag startade i.
I bil blev färden mer som en parentes – start och mål två skilda verkligheter, med ett isolerande avstånd mellan sig.
Fossil energi möjliggjorde industrialismen och därmed människans förmåga att fylla haven med plast, framkalla stormar, skogsbränder, översvämningar, smälta glaciärer, skapa torka och andra extrema företeelser.
För att skapa en atmosfär som gav plats åt ett nytt slags liv förvandlade växterna atmosfärens koldioxid till reservoarer med olja och kol. Att elda med kol och olja är att elda sig tillbaka till det förgångna.
Och så finns de som tycker att klimatrörelsen är bakåtsträvare!
I den industrialiserade världen är missnöjet en grundkraft. Allt bygger på missnöje, att man hela tiden längtar efter mer och bättre. Som det visar sig – till vilket pris som helst.
Missnöjet skapar följsamma människor, och är dessutom ett vapen som det går att rikta. Missnöje gör det lätt att skapa syndabockar som är orsaken till allt.
Världen brinner och politiker hoppas att tillväxt ska skapa utrymme för tekniska innovationer som löser krisen utan att den rika världens människor behöver ändra sitt sätt att leva. Småjusteringar möjligen. Byta kol mot vätgas, olja mot el och sånt smått, men inte den verkliga omställning som behövs om mänskligheten ska ha en chans att överleva.
För den som måste gå flera kilometer efter en dunk vatten, innebär en källa i närheten ett lyft i tillvaron. För den som har en källa i närheten innebär en brunn på gården en lättnad. För den som har en brunn på gården innebär en kran i köket en bekvämlighet. För den som har en kran i köket innebär en varmvattenberedare en självklarhet. Den som bara behöver vrida på en kran för att få varmvatten, har tappat kontakten med verkligheten. Sitter kanske i ett rum med nerdragna gardiner och fruktar att mista allt.
Earth Overshoot Day flyttas bakåt år för år. År 2023 tog årets rimliga och hållbara resurser för Sveriges del slut den 3 april, resten av året konsumerar vi på bekostnad av våra barns framtid. Har det i världshistorien tidigare funnits en organism som lever på att skada sin avkomma?
I någon svensk stad hände häromsistens att man dödade en svanpappa för att han beskyddade sin familj. Folk ville paddla sina kanoter i fred.1 Svanpappan dog för att han skyddade fru och ungar. Varför lät man inte dem vara? – Varför vinner missnöjet så ofta?
I Norge dödades valrossen Freya2 för att hon drog runt och solade på båtar och bryggor. Nyfikna människor kunde inte hålla sig borta. Det ansågs att det fanns risk för att de skulle komma till skada, så man dödade Freya.
Det finns fortfarande anständiga människor: Man samlade ihop pengar till en staty av Freja. Den döptes till ’För våra synder’.
Gorillan Harambe3 sköt man för att han ville rädda en liten pojke från skrikande människor. Pojken hade fallit ner i Harambes vattengrav. Åskådarna pladdrade och skrek och skapade en mycket obehaglig stämning. Hade det rått lugn och ro hade Harambe, liksom andra gorillor gjort i liknande situationer, lämnat pojken till den som kommit för att hämta honom.
Faran och våldet kom från människorna. Varför vinner så ofta de som är rädda och högljudda?
Vilka mentala implantat är det som har skapat en sådan distans till andra levande varelser? Är det Descartes som spökar? Skinner? Materialism? Girighet? Dumhet? Rädsla? Dåligt samvete? Tekniken?
Det finns de som menar att stora frågor inte kan lösas genom att enskilda individer tar ansvar för sina handlingar. Som menar att stora samhällsproblem måste lösas på politisk väg. Det är väl ingen orimlig tanke, men man kan också undra vad som händer om man avstår från att ta ansvar för följden av ens egna handlingar i vardagslivet, den del av livet som man faktiskt själv kan påverka.
Alla gör väl så gott de kan, men hur många är beredda att möta kunskap om de öden som ryms i en matkasse? Man kan höra talas om, ha sett på tv, men att ta till sig på riktigt? Som en insikt. Som en påtaglig verklighet, som den var för de som nu är köttfärs, torskfiléer, flintastek, hamburgare, varmkorv, blodpudding, leverpastej, kaviar, sill.
Hur stora avtryck får obekväma budskap göra i en eljest bekväm och fungerande vardag? Vilka praktiska ställningstaganden riskerar att bli följden av nya insikter och tankar? Är det rädslan för vad de kan störa med sig ett skäl för att stänga till? Inte se, inte höra.
Kognitiv dissonans, att inom sig bära motsatser eller handla mot bättre vetande, är ett obehagligt tillstånd, men det finns strategier som lindrar obehaget: förnekelse, bortförklaringar, intellektuella konstruktioner, ursäkter och liknande.
Förutsättningen för att det ska finnas kött, fisk, ägg och mejeriprodukter i dagens mängd och låga priser, är våld, tristess och ångest. Beslagtagna liv.
Glöm reklamens lantliga idyller med pickande höns och bökande grisar, betande kor med en diande kalv. Den moderna djurhållningen är en industrialiserad verksamhet som inte har plats för ömhet, närhet eller något som kan äventyra resultatet i bokföringen.
Den industriella djurhållningen skövlar regnskog och förgiftar hav. Varför? Djuren är inte längre en förutsättning för överlevnad för industrisamhällets folk. Vi behöver inte döda djur. Att avstå skulle tvärtom gynna både klimat och matförsörjning.
Rosa och Kajsa har blivit stapelvara. En ko kan leva femton, tjugo år, men dödas vanligen efter fem när man kan räkna på större lönsamhet genom att byta till en ny.
Hönor, som kunnat stå med huvudet i rabatten och sprätta i gruset, är inspärrade i burar med nätgolv, eller kallas frigående och trängs på ströad betong.
Det börjar redan på kläckerier med traumat att sitta i en plastback och trängas med andra som inte heller hittar sin mamma. Och att från plastbacken huller om buller hällas över till ett transportband för granskning och sortering. Gäller det ägghöns, sorteras tuppkycklingar bort, och dödas genom att till exempel malas sönder i en kvarn med ’snabbt roterande slagor’4 (som en persiljekvarn, fast större). Kan gasas också. De betraktas på samma vis som tjurkalvar på mjölkgårdar, som biprodukter.
På transportbandet flyter kycklingarna som en gul, ullig flod. Händer gräver och kastar dem som nyplockad bomull. Från transportbandet till en ny plastback. En del ramlar på rygg, men sprattlar sig upp igen. Så välkomnas de till världen i den industriella djurhållningens slutna lokaler.
På broilerfarmen får de inte leva längre än fem, sex veckor. Sedan körs de med lastbil till slakteriet, en del med stukade vingar och brutna ben, hängs upp och ner i krokarna på ett transportband och vidare till ett elektrifierat vattenbad. Tanken är att elstöten ska göra dem bedövade till nästa station, där de får halsen uppskuren. Bedövningen tar inte på alla.
Kyckling betraktades som lyxmat på 50-talet. Nu ingår kyckling till och med i hundmat.
År 2021 dödades 115 629 000 kycklingar i Sverige.5 Det motsvarar fyra kycklingar per meter bilvägen mellan Kiruna och Malmö. Dessutom måste de stå minst femton i bredd hela vägen.6
Bilden av hur många kycklingar och höns som slaktas årligen i hela världen7: På vägen från Kiruna till Malmö skulle det stå, inte femton utan drygt 9 000 kycklingar i bredd; med fem per meter blir det en bredd på nästan två kilometer. Hela vägen Kiruna-Malmö. Då är inte slaktade tuppkycklingar och improduktiva hönor i äggindustrierna medräknade.
Världens vanligaste fågel lever inte en enda sekund av sitt liv för sin egen skull. Den lever för att leverera ”goda prestanda och hög köttansättning”. Eller massor av ägg. Med andra ord för att generera svarta siffror i bokföringen, goda aktieutdelningar och ytterligare kapitalkoncentration.
En så gränslös nonchalans mot andras liv kan industrisamhället leverera. Varför skulle jorden acceptera en art som behandlar livet på jorden på det viset?
Hönan möter din blick. Vem skulle du vara om du inte såg ögonen hos en kännande, medveten varelse?
Den stora majoriteten av fåglar och däggdjur på jorden är människor och djuren i djurindustrierna. Det betyder att den stora majoriteten av fåglar och däggdjur inte deltar i det naturliga kretsloppet, utan finns inkapslade i det moderna samhällets linjära tillväxtprocess utan framtid.
Den som aldrig annars kommer i kontakt med levande djur får ändå diskret ta del av deras kroppsdelar, kroppsvätskor och ofödda avkomma i läkemedel, kakor och smörgåspålägg, geléråttor och pannkakor.
I vår våldsmarinerade civilisation finns naturligtvis en vapenindustri mot djuren också. Den kan till exempel erbjuda automatiserade processer som kan förvandla en nykläckt kyckling till paketerat kött på några få veckor.
Reklamen visar välmående hönor och gulliga kycklingar, små glada grisar och kor på gröna ängar.
En glad melodi till en video som visar hur man dödar och styckar djur. Döda djur har aldrig varit så billigt som nu, men prissättningen är bedräglig. Kostnaderna har inte sjunkit, det är djuren och miljön som betalar merparten – djuren med sitt lidande, miljön genom sin utarmning. I slutänden får vi alla en jätteräkning som vi inte kommer att kunna betala ens med våra liv.
Rummen är slutna, dörrarna stängda, gardinerna fördragna. Ingen behöver anklaga sig för att veta, men det gjorde man visst inte heller om dödslägren under andra världskriget. Allt kan motiveras. Tänkandet kan formulera argument för vad som helst.
Kan en civilisation med så mycket död undgå att påverkas? Bara i Sverige slaktas ungefär två och en halv miljon grisar varje år.
De bedövas i en gaskammare med frätande koldioxid, sedan sticks de och töms på blod. På Scan i Kristianstad slaktas årligen drygt sju hundra tusen grisar. En gris var tionde sekund. Det är förintelseläger av en modern och uthållig sort. Utanför väntar nya offer i en aldrig sinande ström. Skräddarsydda, specialdesignade produktionsenheter.
De växer upp utan föräldrar, i ångest, frustration och förvirring, i en omgivning av termostater, transportband, plastbackar, galler, stålrör och betong. De berövas allt som ger livet innehåll. De lever så tills gas, el eller vassa knivar styckar upp och förpackar dem för vidare transport rakt in i den enskilda människans munhåla.
Många anar nog att något är fel och tar tacksamt emot något som dövar samvetet. Därför fungerar reklamen om lyckliga kor och glada grisar. Man vill ju kunna ha roligt och äta gott utan att få dåligt samvete.
Det officiella Sverige talar om världens strängaste djurskyddslagar, men i praktiken sätts de ur spel av Jordbruksverket i dess dubbla roll, dels som garant för jordbrukssektorns ekonomiska utveckling och dels som väktare av djurskyddslagen. Lagstiftningen talar om omsorg, verkligheten visar var prioriteringarna görs. Det är inte unikt för Sverige.
Den biologiska massan av jordens människor tillsammans med de däggdjur som hålls för att utnyttjas och dödas utgör 96 % av jordens däggdjur. Massan kalkoner, höns, kycklingar och andra fåglar i fångenskap, är flerdubbelt större än för världens alla fria fåglar tillsammans.
Felicias debattartikel väckte ont blod. Jordbruksverket svarade att ”detta ämne förtjänar stor saklighet och mindre dramatik. /.../ Vi har i Sverige, liksom andra länder, en livsmedelsproduktion som innebär att vi föder upp djur som blir till livsmedel. Vi använder även djur för andra syften såsom forskning, offentlig förevisning eller sällskap och hobby. Detta kan man ha olika åsikter om men att det är tillåtet har beslutats av riksdagen i den svenska djurskyddslagen. Riksdagen har också i sin Livsmedelsstrategi bestämt att den svenska produktionen av animaliska livsmedel ska öka och ett av skälen är att vi i Sverige är bra på detta ur både djurskydds- och miljösynpunkt.”11
Så känslolöst och kallt. Vardagens banala ondska?
Jordbruksverket har gett klartecken till att minkar hålls instängda i gallerburar, trots djurskyddslagen, som tydligt säger att djur ska hållas så att de får tillfälle att utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för.
Det är bara om man förstår att pengar går före liv och rätt, som man kan förklara att djurskyddet ligger hos en myndighet som först i tredje hand, efter ”konkurrenskraftig, resurseffektiv och ökande matproduktion” och ”miljömål”, åtar sig skyddet av djur.
Fler och fler stora modehus slutar använda päls från pälsdjur12. Det ger hopp och framtidstro att det finns länder som ställt så stora krav på pälsdjursuppfödningen att den blivit olönsam och självdött.13
Hur medveten man än försöker vara finns tillfällen när man inte är på sin vakt: Stämningen är festlig och livsbejakande. Barn, cirkus, nöjesfält, semester, djurpark – att bara få existera, utan krav på att ta ställning och vara medveten hela tiden. Oskyldiga semesterminnen, som när vi satt på läktaren och såg späckhuggarna visa sina otroliga konster. Personalen försäkrade ju att djuren var så duktiga för att de tyckte det var så roligt att leka.
Inte tänkte man då på hur förnedrande hela tillställningen var för vilda djur som rövats bort för att leva hela sitt återstående liv som cirkusdjur i en liten kaklad bassäng, långt från oceanerna med familj och släkt.
Med snabbgående båtar, flygplan och snörpvadar lyckades det massiva jaktuppbådet tränga in mödrar och barn i en vik. Splittrade och sörjande familjer fick hjälplösa uppleva hur fångstbåtarna for bort med sitt rov. I jägarnas värld fanns inte plats för den sorg och de djupa trauman de skapade.14
Tilikum15 som syntes i slutet av det här klippet, dog 2017, 35 år gammal. Han var två när han rövades bort, och hade alltså levt 33 år i en liten bassäng, utan växter och andra varelser. Han som haft oceanerna som livsrum fick som öde att leva resten av livet som en kuvad narr. Vad för slags ondska är det?
Djurparkernas folk menar att det inte går att träna djur som inte tycker det är roligt, men vänd på det: Det är väl inte konstigt att djuren går att träna, det är ju den enda stimulans de får i en liten bassäng med betongväggar i ett vatten där det inte får bildas alger.
Dessbättre växer medvetenheten om djurens utsatta läge. Som en följd av allmänhetens reaktioner och djurrättsorganisationers arbete avstår allt fler researrangörer att ha med besök på delfinarier och liknande parker i sina program.
Det finns många fällor: elefantridning, åsneritter på Santorini, djurparker med inburade djur, djur som man får klappa mot betalning. Det finns också handel med utrotningshotade djur som omsätter i samma skala som narkotikahandeln.16
Till det här klippet finns några intressanta kommentarer. Två är särskilt intressanta för de visar två grundläggande mänskliga perspektiv, höger och vänster hjärnhalva om man så vill:
– ”Det var det sötaste jag sett! Hon var såååå intelligent!”
– ”För de som inte vet kan jag berätta att mannen i själva verket ger orangutangen order/signaler med högerhanden och knäpper med fingrarna när han vill att han ska sluta.”
Höger och vänster hjärnhalva, ett känslosamt och ett tankebaserat perspektiv, båda reflekterar över sina egna upplevelser, men utan att se orangutangen, det utsatta djuret.
En tredje kommentar är ljusare: – ”Keegan bor nu på ’Center for Great Apes’ i Florida med sin bror Archie, hennes vän Sunshine och hennes brorsbarn Cahaya. Hon behöver aldrig mer uppträda för folk. Hon bestämmer själv om hon vill vara inne eller ute. Hon behöver aldrig mer uppträda.
Märta och Linnea
Bild: Hundar utan hem