BRUSTNA SAMBAND

Föreställ dig att du är en besökare från rymden och har stannat upp vid en liten blå planet. Du har förstått att det finns liv på den; mer vet du inte. Du är besökare från en främmande galax.

För dig går allt nere på jorden så fort, tiden har ingen makt eftersom du trots allt är en människa och allt utspelar sig i din fantasi. Jorden förvandlas inför dina ögon. Behåll bara perspektivet som om du såg allt på avstånd

När du på ditt strövtåg i rymden upptäckte jorden, har industriröken redan börjat blanda sig med molnen, och ett nät av vägar, tågräls och luftledningar har redan spunnit sig långt in i landskapet. Det är få platser som inte är angripna, överallt finns det stora ensartade fläckar av monokulturer och asfalt. Allt verkar gå att härleda till en dominerade, invasiv organism. Är jorden infekterad av livets evolution? Temperaturen stiger och toxiska substanser äter sig in i varje vrå.

Som medveten och upplyst människa känner du säkert redan till det här, men du visste kanske inte att människan, och de däggdjur hon håller fångna i den industriella djurhållningen, utgör tillsammans 96 % av däggdjurens massa på jorden, de vilda däggdjuren utgör bara 4 %.¹

De vilda ryggradsdjuren (däggdjur, fåglar, fiskar, groddjur och kräldjur) har minskat med nästan 70 % sedan 1970. I sötvattenmiljöer är minskningen över 80 %. Utvecklingen av jordbruk och industrier har medfört att fåglar i industriell produktion (’fjäderfä’) har större sammanlagd biomassa än alla vilda fåglar tillsammans.²

Människan har förökat sig exponentiellt, det vill säga ökningen har accelererat. På tusentalet var vi runt tvåhundrafemtio miljoner. Sex hundra år senare femhundra miljoner. Den dubbleringen tog sex hundra år.

År 1800 en miljard. Hundrafemtio år senare, omkring 1950, två och en halv miljard. Femtio år senare, när det nya millenniet tog vid, 6,1 miljard, mer än en dubblering på bara femtio år.

År 2020 7,7 miljarder som beräknas bli 8,5 miljarder år 2030.

Människan själv som varelse, en av de stora aporna, har bevisligen kunnat existera tusentals år utan att bryta ner sin omgivning, men när berg, hav, växter och djur förvandlades till resurser fanns inget kvar att visa respekt och vördnad för.

Jorden verkar hysa ett rövarband som girigt tömmer jorden på tillgångar, utan tanke på någon framtid, eller att det finns andra varelser som också vill leva. Det är något fundamentalt som brustit när tillvarons grund och förutsättning förvandlas till en resurs, en vara på en marknad. Livskraftiga kulturer går inte på tvärs mot naturen.

En levande skog är inte ett virkesförråd utan ett eget universum och ett hem för ett otal medvarelser. Det prasslas och kryps överallt därför att det finns så många ställen att vara på.

På undersidan av ett liggande träd, är världen ett fuktigt dunkel. I den mörka fukten, i nära kontakt med marken bor svampar, gråsuggor, tvestjärtar. I luft, sol och ljus på stammens ovansida är livsvillkoren annorlunda, som en stäpp eller en öken. I en levande skog finns träd av många arter och olika ålder, buskar och örter, tät vegetation, gläntor, variation och mångfald.

Torr-rakor, multnande stammar, mossklädda stenar, al, asp, gran, björk, sälg, torta, nyckelblomster, knölklocka, klotpyrola, humleblomster, daggkåpa, ekbräken – hundratals arter.

Så ser det inte ut i en tall- eller granplantage. Sverige har aldrig haft så lite levande skog som nu.

En modern plantage består av ett slag likåldriga träd, få örter och torftigt mikroliv. Trädplantagernas biologiska balans är lätt att rubba och de ligger öppna för storskaliga angrepp. Så här artfattiga och ensartade var aldrig markerna innan det moderna kalhyggesbruket tog över.

En plantage finns till av bara en anledning, att vara en resurs som kan omvandlas till råvara och pengar. Efter avverkningen blir markberedningens plogdiken kvar, liksom hjulspår från tunga skogsmaskiner, spruckna och repiga klipphällar. I varje annat sammanhang skulle det kalls vandalism.

Efter avverkningen förmultnar trädens rötter och det livstimulerande mikrolivet byts ut mot nedbrytare. För dagens förvaltare är den levande naturen bara intressant när den är död.

Det finns de som vill rädda naturen genom att beskriva den i ekonomiska termer, och därmed visa vilka ekonomiska förluster skövlingen orsakar. Man kallar naturens funktioner ’ekosystemtjänster’ och beskriver dem i ekonomiska termer.

Det här gör man med bästa välvilja, men är verkligen ekonomiska argument bästa sättet att omvända girigheten?

Vad vinner man på att värdera naturen som egennytta och kapital? Naturen fortsätter att vara inkapslad i industrisamhället. Ekosystemtjänster får det att låta som om naturen vore till för människan.

Dessutom är en underlig människosyn att tro att det inte finns andra vägar till människors hjärta än via egennyttan. Om avsikten var att väcka till insikt om naturens värde, vill man väl minst av allt att värdet ska bli synonymt med konton, derivat, räntor och bokföringsposter?

Det är vanskligt att bygga moral på logik och nytta. Det behövs ju bara att någon krossar logiken eller visar att nyttan saknas, så faller ju hela idén.

Låt mig ge några exempel på liknande tankevurpor som visar hur genuin respekt kan förvandlas till resurspräglat nyttotänkande.

”När skogen skövlas bör man se till att det finns kvar trädstammar för ugglor att bygga bo i, därför att ugglorna hjälper oss att hålla efter skadedjur.”

Jag hörde en gång en föreläsare säga: ”Alla människor har samma värde därför att alla människor har samma behov”.

”Vi måste värna barnen därför att det är barnen som tar hand om oss när vi blir äldre”.

De här påståendena består av två led: först ett påstående om ett moraliskt förhållningssätt gentemot något eller någon, sedan ett påstående som förklarar varför det första påståendet gäller. Då lever det första ledet farligt, det behövs ju bara att man ifrågasätter förklaringen så ifrågasätts själva grundpåståendet. Skulle ugglorna inte vara värda respekt om de inte höll efter skadedjur? Faller idén om människovärdet om man kan visa att alla människor inte har samma behov? Skulle vi inte värna barnen om de inte tog hand om oss när vi blir äldre?

Menar man allvar finns det bara ett sätt att säga det: utan instrumentell motivering.

Ugglor har rätt att ha någonstans att bo
Alla människor har lika värde
Vi måste värna barnen

Det finns värden som varken kan eller bör motiveras, moraliska värden som vår tid behöver mer än någonsin. Att fastställa ekonomiska värden på ekosystemtjänster leder inte till vördnad för naturen.

Det industriella samhället är de brustna sammanbandens civilisation.

Industrisamhället har verkligen åstadkommit en magisk förvandling av livsvillkoren. Och fort har det gått; produkter som dagens barn betraktar som självklara kunde för femtio år sedan knappast ens anas.

Produkternas magi har vällt in som en tsunami och omformat vardagen med ett löfte om en ännu rikare framtid. Få tänker vad det kostar folk i olyckligt lottade länder, urbefolkningar och den levande naturen. I takt med överflödet, och i glansen av allt det nya, växer en mörk skugga som ingen vill se.

Redan för hundra år sedan hördes röster som ville korrigera kursen.

Ett rationellt tänkande, utan kontakt med hjärtat, är inte längre rationellt. Det är ironiskt att den intelligentaste och mest mångsidiga varelse som jorden frambringat arbetar så ihärdigt på sin egen undergång.

Vardagen i det industriella samhället släpper in mycket lite av den verklighet som den grundar sig på. Varorna på butikshyllorna ligger utan berättelser. På fläskförpackningarna står ingenting om uttråkade, sysslolösa, frustrerade grisar som lidit sig genom sitt korta och beslagtagna liv och dödats i ångest.

På mjölkpaketen står ingenting om kalven som aldrig fick leva tillsammans med sin mamma, och mamman som gång på gång tvångsinsemineras för att sedan berövas sitt barn innan hon, som tack för tjänsterna, förs bort till en förtidig död och styckas, plastas in och märks med en prislapp.

Äggförpackningarna visar inte att det varje dag i Sverige dödas fler än tiotusen tuppkycklingar. Eftersom de betraktas som en biprodukt vid framställningen av värphöns, är det tillåtet att döda dem med snabbt roterande slagor. Man ser helt enkelt till att det löpande bandet stjälper av dem i en rostfri tratt med en kvarn i botten.

Glada kockar lagar kycklingrätter av fåglar som under sina fem veckors liv tvingats växa sig större än deras skelett klarar. Man hör inget om brutna vingar och fåglar som dör under transporten till slakteriet och skyfflas över i en container när transporten kommit fram till slakteriet.

Den designade förpackningen påminner inte om miljöförstörande gruvbrytning och dåligt betalda arbetare.

Industrisamhällets grepp om tillvaron gör att även en engagerad och välmenande människa knappast kan undgå att vara deltagare i ett spel med dolda sidor som ingen med vett och vilja vill stå för.

Bristen på sammanhang handlar inte bara om något så abstrakt som sättet att se på världen, det har en högst påtaglig effekt på samhället. Bristen på helhetssyn gör att Sverige kan skriva ner sina koldioxidutsläpp därför att utsläppen från de importerade varorna sker utanför Sveriges gränser. I Myten om maskinen skriver Alf Hornborg ”När vi byter våra pengar mot varor tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap.” ³

I jordbrukssamhället fanns fortfarande anknytningen mellan tillverkare och produkt, men det sambandet bleknade bort och syns inte längre i industrisamhället.

I vårt dagsmedvetande finns ingen koppling mellan en hamburgare och en ko, som inte längre presterade tillräckligt, skräckslagen drevs in i ett bås utan möjlighet att fly och får en bult skjuten i pannan innan hennes hals skärs av och kroppen styckas, mals och säljs över disk mellan ett par brödskivor i ett gatustånd.

Om man ser världen omkring sig som resurser som innebär möjligheter att berika sig, då blir det inga vilda skogar och orörda berg och därmed ingen plats för alla andra varelser som vi lever tillsammans med.

Nu finns nästan ingen orörd natur kvar. Tre fjärdedelar av jordens fasta yta är anpassad till människan. Sedan 1990 har årligen i genomsnitt (lågt räknat) drygt tio miljoner hektar skogsmark skövlats ⁴ för att ge plats åt betesmark, gruvor, oljepalmsplantager, sojaodlingar och annan mänsklig verksamhet.

Tio miljoner hektar är bara en siffra, det är svårt att göra sig en föreställning av vad det innebär. Det är som om en skogsavverkningsmaskin med hundra meters bredd dygnet runt far fram någonstans på jorden med en fart av nästan 115 km/tim och har gjort det utan uppehåll sedan 1990.⁵

Människor skövlar, skräpar ner med material, ljus och ljud. Världshaven är fulla av fartyg som gör att de som lever i haven har svårt att kommunicera med varandra. Den plast som inte sjunkit ner i djupen flyter runt som spökkontinenter och kväver sjöfåglar, sköldpaddor och delfiner. Det är väl ingen orimlig bild att se Jorden besatt av en parasit som bara lever för sin egen skull. Inte ens en klok parasit, utan en som är beredd att döda den kropp den lever på och därmed sig själv.

Människans påverkan på jorden har gjort att man föreslagit beteckningen ’antropocen’ – människans tidsålder – för vår nuvarande epok, där människan är den starkast formande kraften. Edward O Wilson föreslog i stället ’eremocen’ – ensamhetens tidsålder.