KLUVEN VARDAG

Blir du upprörd över ’Gated Communities’? – grindsamhällen, som man säger på svenska. Instängslade och bevakade bostadsområden.

”Vi lever redan i ett” – tanken slog mig för några år sedan, och mer allmängiltig än jag anade från början. Som en mall eller en struktur som finns på olika nivåer i samhället och hos individen. Det handlar om att avskilja sig, inte vilja veta om, hålla ifrån sig, förtränga. Särskilt när en insikt inkräktar på ens önskningar och vanor.

Det var en gång när jag cyklade de två milen hem från jobbet, på en grusväg mellan mörka granar i regn och blåst. Jag började förstå varför det gammalt tillbaks inte var så självklart med täta kontakter mellan socknarna. Att färdas på en öppen hästdragen vagn många fjärdingsväg från trygghet och värme. Utan mobiltelefon. Djupa skogar, okända faror, man vet aldrig ... Och så utsatt för vädret.

Ju mer jag tänker på det verkar avskärmning – ett ihärdigt förnekande av obehagliga fakta – ingå som en väsentlig del av den existentiella kärnan hos den rika, industrialiserade världen. Det finns så mycket våld och mörk historia att begrava och så många övergrepp som måste pågå för att upprätthålla den industrialiserade världens sätt att leva.

Har förresten inte hela idén med civilisationen gått ut på att ordna ett bygge där obehag hålls borta och störningar från naturen minimeras? Där man kan leva bekvämt och är beredd att ta det offer det för med sig. Med andra ord en värld där människan bestämmer villkoren och naturen ska besegras.

I bilen sitter jag i ett klimat som jag själv bestämmer. Med ett lätt tryck på gasen multiplicerar jag min förmåga till kroppslig förflyttning. Min kropp, eventuella medresenärer plus ett antal hundra kilo plåt och plast och allt som ska till för att det ska fungera. Fokus smalnar och kryper in i kupén där jag med radio och mobil till och med kan skräddarsy ljudmiljön. Utanför finns bara väg, regn, mörker och mötande trafik. Landskapet blir en kuliss, lika närvarande och verklig som en bonad på utedass.

Cyklandet gjorde att hem och arbete på något underligt sätt bildade ett sammanhang – jag landade i samma luft som jag startade.

I bil blev färden mer som en parentes – start och mål två skilda verkligheter med ett isolerande avstånd mellan sig.

Fossil energi möjliggjorde industrialismen och därmed människans förmåga att fylla haven med plast, framkalla stormar, skogsbränder, översvämningar, smälta glaciärer, skapa torka och andra extrema företeelser.

Bränna kol och olja är som att elda på sig urtid, gå bakåt mer än tre hundra miljoner år, till tiden innan Gondwana började driva isär och skapa kartan som den ser ut i dag. Det var under carbontidens sextio miljoner år som mycket av atmosfärens koldioxid flyttades ned till lagren av olja och kol.

Och så finns de som tycker att klimatrörelsen är bakåtsträvare!

I den industrialiserade världen är missnöje en drivkraft att räkna med. Där kapitalet rår lär man sig att längta efter mer och bättre, köpa industrins produkter och skapa tillväxt. Missnöje skapar följsamma människor; missnöjet är lätt att rikta mot en syndabock, en orsak till att allt är som det är.

Världen brinner och politiker världen över hoppas att tillväxt ska skapa utrymme för tekniska innovationer som löser krisen, utan att den rika världens människor behöver ändra sitt sätt att leva.

För den som måste gå flera kilometer, efter en dunk vatten innebär en källa i närheten ett lyft i tillvaron. För den som har en källa i närheten innebär en brunn på gården en lättnad. För den som har en brunn på gården innebär en kran i köket en bekvämlighet. För den som har en kran i köket innebär en varmvattenberedare en självklarhet. Den som bara behöver vrida på en kran för att få varmvatten har tappat kontakten med verkligheten och sitter i ett rum med nerdragna gardiner och fruktar för att mista det hen har.

Earth Overshoot Day flyttas bakåt år för år. År 2022 tog årets rimliga och hållbara resurser slut den 28 juli, resten av året konsumerar vi på bekostnad av våra barns framtid. Har det i världshistorien tidigare funnits en organism som lever på att skada sin avkomma?

I någon svensk stad hände häromsistens att man dödade en svanpappa för att han beskyddade sin familj. Folk ville paddla ifred.1 Han dog för att han skyddade fru och ungar. Varför lät man inte svanparet vara ifred? – De fanns väl de som visade respekt, men det var de missnöjda som fick sin vilja fram. Varför vinner missnöjet så ofta?

I Norge dödades valrossen Freya2 för att hon låg och solade på båtar och bryggor. Nyfikna människor kunde inte hålla sig borta, det fanns risk för att de skulle komma till skada, därför skulle Freya skjutas.

Gorillan Harambe3 sköt man för att han ville rädda en liten pojke från skrikande människor. Pojken hade fallit ner i Harambes vattengrav. Åskådarna pladdrade och skrek och skapade oro. Hade det rått lugn och ro hade Harambe säkert avlämnat pojken till den som kom för att hämta honom. Varför vinner så ofta de som är rädda och högljudda?

Vilka mentala implantat skapar en sådan distans till andra levande varelser? Är det Descartes som spökar? Skinner? Materialismen? Girighet?

Det finns de som menar att stora frågor inte kan lösas genom att enskilda individer tar ansvar för sina handlingar. De menar att stora samhällsproblem måste lösas på politisk väg. Det är väl ingen orimlig tanke, men man kan också undra vad som händer om man avstår från att ta ansvar för det egna privatlivet, den del av livet som man själv kan påverka.

Alla gör väl så gott de kan, men hur många är beredda att möta kunskap om de öden som ryms i en matkasse? Man kan höra talas om, ha sett på tv, men att ta till sig på riktigt? Som en insikt. Som en påtaglig verklighet som den var för de slaktade djuren. Köttfärs, flintastek, hamburgare, varmkorv. Kabanossi?

Hur stora avtryck får obekväm kunskap göra i en bekväm och fungerande vardag? Vilka praktiska ställningstaganden kan bli följden av nya tankar och nya insikter? Kanske är rädslan för vad nya insikter kan föra med sig skäl nog för att stänga till om sig. Skäl för blindhet och döva öron.

Kognitiv dissonans, att inom sig bära motsatser eller handla mot bättre vetande, är ett obehagligt tillstånd, men det finns strategier som lindrar obehaget: förnekelse, bortförklaringar, intellektuella konstruktioner, ursäkter och liknande.

Förutsättningen för kött, fisk, ägg och mejeriprodukter är djur som lever i trång tristess, transporteras grymt och ovarsamt och till sist slaktas i ångest. Det är deras hela liv.

Glöm reklamens lantliga idyller med pickande höns och bökande grisar, betande kor med en kalv vid sidan. Den moderna djurhållningen är en industrialiserad verksamhet som inte har plats för ömhet, närhet eller något som kan äventyra resultatet i bokföringen.

Den industriella djurhållningen skövlar regnskog och förgiftar haven. Glöm tiden när en eller ett par kor var en förutsättning för överlevnad. Det är inte så längre. Vi behöver inte döda djur för att överleva. Att avstå skulle tvärtom gynna både klimat och matförsörjning.

Ingen bonde kan lära känna sina djur när besättningarna räknas i hundra- och tusental. Rosa och Kajsa har blivit stapelvara. En ko kan leva femton, tjugo år, men dödas vanligen efter fem när man kan räkna på större lönsamhet genom att byta till en ny.

Hönsen som kunnat stå med huvudet i rabatten och sprätta i gruset står i burar i långa rader och trampar på ett golv av nät eller trängs på ströad betong. På kläckeriet utsätts de unga kycklingarna för traumat att inte hitta sin mamma bland de andra nykläckta i plastbacken. Sedan över till transportband och sortering. Gäller det ägghöns sorteras tuppkycklingar bort och mals sönder i en kvarn med ’snabbt roterande slagor’4 (som en persiljekvarn, fast större). De betraktas som biprodukter på samma vis som tjurkalvar på mjölkgårdar.

På transportbandet flyter kycklingarna som en gul, ullig flod. Händer gräver och kastar som nyplockad bomull. Fallet från transportbandet till en ny plastback är på någon decimeter. En del ramlar på rygg, men sprattlar sig upp igen. Så välkomnas de till världen i den industriella djurhållningens slutna lokaler.

På broilerfarmen får de inte leva längre än fem, sex veckor, deras liv är att ätas upp. De körs med lastbil till slakteriet där de hängs uppochner i krokarna på ett transportband som för dem vidare till ett elektrifierat vattenbad där det är tänkt att de ska bedövas inför nästa moment där de får halsen avskuren. Den som inte hänger med huvudet på rätt sätt är medveten när halsen skärs av.

Den rika världen är full av effektiva dödsläger. Kan en civilisation med så mycket död i sig undgå att påverkas? Bara i Sverige slaktas ungefär två och en halv miljon grisar varje år. De bedövas i en gaskammare med frätande koldioxid, sedan sticks de och töms på blod. På Scan i Kristianstad slaktas årligen drygt sju hundra tusen grisar. En gris var tionde sekund. Det är förintelseläger av en modernare och mer uthållig sort, för utanför väntar nya offer upp i en aldrig sinande ström. Skräddarsydda, specialdesignade produktionsenheter.

Djurindustrierna berövar djuren allt som kunnat ge livet ett innehåll. De växer upp utan föräldrar, i ångest, frustration och förvirring i en omgivning av termostater, transportband, plastbackar, galler, stålrör och betong, och lever så tills gas, el och vassa knivar styckar upp och förpackar dem för transport rakt in i den enskilda människans ansvarsområde.

I samhällets kollektiva medvetande finns en kognitiv dissonans. Det officiella Sverige talar om världens strängaste djurskyddslagar som i praktiken sätts ur spel av ekonomiska överväganden och krav på rationell hantering. Reklamen visar idyll, verkligheten är grym.

Den biologiska massan av jordens människor och de däggdjur som hålls för att utnyttjas och dödas utgör 96 % av jordens däggdjur. De kalkoner, höns, kycklingar och andra fåglar som sitter och väntar att hängas i fötterna och få huvudet avskuret är mångdubbelt fler är världens alla fria fåglar tillsammans. Civilisationen tycks ha dödandet som ett evangelium – den ersätter fritt levande djur med djur som berövas sina liv.

”Fyra grisar väntar i drivgången närmast koldioxiden. Det är inte trångt och ingen hetsar dem för tillfället, personalen har paus. Ändå gör en av grisarna allt hon kan för att ta sig därifrån. Hon försöker pressa sig ut genom springan under metalldörren, en omöjlig uppgift eftersom den är max femton centimeter. Hon ger sig inte. Det finns inga andra vägar ut. Hon trycker och trycker, hämtar kraft och trycker igen. Jag stannar några sekunder och ser på hennes envisa flyktförsök. Sen går jag in på toaletten och gråter.”5
”Hela idén om djurskydd känns som en charad vi iscensätter för att stå ut med att vi berövar dem allt.”6
Lina Gustafsson, Rapport från ett slakteri

”Jag visste hur det fungerade. Jag hade läst på, sett filmer och varit på ett slakteri förut. Men jag hade aldrig tittat ner i gaskammaren. Det är svårt att beskriva vad jag såg. Då grisarna kommer i kontakt med koldioxid så fullkomligt flyger dom i luften, skriker, skakar, klättrar på väggarna och på varandra – i ren och skär panik. Jag hann räkna till trettio innan luckan jag fick titta igenom stängdes. Då kämpade de fortfarande för sina liv.”7
Felicia Hogrell, Du som äter svensk gris har blivit lurad

Felicias debattartikel väckte ont blod. Jordbruksverket svarade att ”detta ämne förtjänar stor saklighet och mindre dramatik. /.../ Vi har i Sverige, liksom andra länder, en livsmedelsproduktion som innebär att vi föder upp djur som blir till livsmedel. Vi använder även djur för andra syften såsom forskning, offentlig förevisning eller sällskap och hobby. Detta kan man ha olika åsikter om men att det är tillåtet har beslutats av riksdagen i den svenska djurskyddslagen. Riksdagen har också i sin Livsmedelsstrategi bestämt att den svenska produktionen av animaliska livsmedel ska öka och ett av skälen är att vi i Sverige är bra på detta ur både djurskydds- och miljösynpunkt.”8

Så känslolöst och kallt. Vardagens banala ondska?

Jag kunde fortsätta listvis sida upp och sida ner med övergrepp, bilder, filmer, vittnesbörd och dokumenterade förhållanden som väcker avsky och förstämning, men jag inser att det inte skulle leda någon vart. Du som vet och har begripit mår inte bättre av vetskap om ytterligare missförhållanden.

Jag kunde berätta om minkar och andra pälsdjur som inte får uppleva annat än trånga nätburar innan de slaktas med gas eller elektricitet, men det är mer hoppfullt att berätta att fler och fler stora modehus slutat använda päls från pälsdjur9, det ger mer framtidstro att se hur det finns länder som ställt så stora krav på pälsdjursuppfödningen att den blivit olönsam och självdött.10:

Hur medveten man än försöker vara finns det säkert tillfällen när man inte är på sin vakt. Stämningen är festlig och livsbejakande: Barn, cirkus, nöjesfält, semester – att bara få vara utan krav på medvetna ställningstaganden hela tiden. Ett oskyldigt semesterminne kan dölja en grym hantering.

Med snabbgående båtar, flygplan och snörpvadar lyckades det massiva jaktuppbådet tränga in mödrar och barn i en vik. Barnen skulle leva resten av sina liv i isolering, i små bassänger, avskilda från sina vänner och släktingar medan semestrande familjer på läktarna förundrades över konsterna de fått lära sig. Med sitt rov lämnade fångsbåtarna splittrade och sörjande familjer. Jägarna begrep inte att de var på väg att skapa djupa trauman.11

Tilikum12 i slutet av det här klippet dog 2017, 35 år gammal. 33 år i fångeskap, skild från familj och vänner. Han fick leva 33 år i en liten bassäng och fick aldrig ett liv. Efter att som tvååring ha rövats bort från sin familj levde han resten av sitt liv i en liten bassäng för en affärsidé som går ut på att visa makt att förvandla ett fritt och stolt djur till en kuvad clown.

Det är inte konstigt att djuren går att träna, det är ju den enda stimulans de har i en liten bassäng med betongvöggar, utan växter och havsbotten.

Vistelsen i djurparkernas små bassänger blir inte bättre av att djur från olika släkten och kulturell bakgrund placeras tillsammans. Dessbättre växer medvetenheten om djurens utsatta läge. Som en följd av allmänhetens reaktioner och djurrättsorganisationers arbete avstår allt fler researrangörer att ha med besök på delfinarier och liknande parker i sina program.

Därför är det sorgligt när aningslöst och säkert välmenande folk stöder den här hanteringen genom att betala inträde för att se en föreställning med sjölejon, sälar, delfiner eller späckhuggare som gett upp om sina liv. Personalen är ofta snabb att tala om att djuren gör sina konster för att de tycker det är roligt.

Därmed har personalen fått makt över publiken också, för trots att många nog anar att något är fel finns ett stort sug efter något som kan döva samvetet. Det är därför jordbruksföretagens reklam om lyckliga kor och glada grisar fungerar.

Det finns många underhållningsfällorfällor – elefantridning, åsneritter på Santorini, djurparker med djur i burar för betalande publik. Cirkusdjur. Handel med utrotningshotade djur omsätter nästan lika mycket som narkkotikahandeln.13

Till det här klippet finns några intressanta kommentarer. Två är särskilt intressanta för de visar två grundläggande mänskliga perspektiv, höger och vänster hjärnhalva om man så vill:
– ”Det var det sötaste jag sett! Hon var såååå intelligent!”
– ”För de som inte vet kan jag berätta att mannen i själva verket ger orangutangen order/signaler med högerhanden och knäpper med fingrarna när han vill att han ska sluta.”

Höger och vänster hjärnhalva, ett känslosamt och ett tankebaserat perspektiv, båda reflekterar över sina egna upplevelser utan att se det utsatta subjektet.

En tredje kommentar gör hjärtar lättare: – ”Keegan bor nu på ’Center for Great Apes’ i Florida med sin bror Archie, hennes vän Sunshine och hennes brorsbarn Cahaya. Hon behöver aldrig mer uppträda för folk. Hon bestämmer själv om hon vill vara inne eller ute och har inte längre uppträda

Det finns så många exempel på hur man tjänar pengar genom att utöva våld: skövla, tillfångata och dressera till lydnad. Och där finns likheten med den västerländska civilisationen i stort. Och det är ju ett dilemma.

Men nu vill jag byta avsnitt och växla över till ett mer upplyftande perspektiv.

Märta och Linnea
Bild: Hundar utan hem



1 Aftonbladet 8 april 2019
2 SVT nyheter 14 augusti 2022
3 Berättelsen om Harambe står i ’Granskning av videoklipp’, Berättelse, avsikt och motiv.
4 Jordbruksverket, Slakt, avlivning och hantering av döda fjäderfän
5 Lina Gustafsson (2020) Rapport från ett slakthus, Natur & Kultur 2020, sid 54
6 a.a., sid 199
7 Expressen 7 okt 2019
8 Expressen 13 okt 2019
9 the Industry Fashion
10 Fur Free Alliance
11 Underhållningsindustrins makabra verklighet.
12 Tillikum (Wikipedia)
13 UNODC