.jpg)
Jag vill avrunda genom att resonera runt tre klipp som jag har haft med tidigare.
Cali (gojan) och de två katterna, Audrey och Jackson, arbetar på ett gemensamt problem: vad finns inne i lådan?
Till slut lyckades alla tre samsa ihop sig inne i lådan.
Björnen, lejonet och tigern påträffades vid en drograzzia, fastkedjade i en källare. Tre övergivna barn som bara hade varandra. Om de hade träffats i det fria som vuxna vore nog inte vänskap det första alternativet.
På 1600-talet kunde man obducera levande djur utan bedövning. Då kunde man se det blottade hjärtat slå hos ett levande djur. Skrik och gnissel var den biologiska maskinens respons, som ett gökurs koko.
I tonåren arbetade jag som vikarierande preparator (lagade bakteriemat) på ett mikrobiologiskt laboratorium. En gång hade jag ärende upp till djuravdelningen. På var sin sida om ett litet bord satt två män i vita rockar. På bordet stod en kartong av den typ som mums-mums eller kokosbollar brukar levereras i, i princip en större tårtkartong uppdelad i mindre fack. Något mjukt och gult flöt över kartongen. I vart och ett av facken fanns en liten kyckling.
Den ena mannen plockar upp en kyckling, viker vingarna åt sidan så att bröstet blottas och den andre mannen sticker en kanyl i den levande kycklingens hjärta och suger upp den lilla mängd blod som finns där. Den första mannen klipper huvudet av kycklingen med en sax och kastar delarna i en plastpåse, som hänger på en krok.
De två som jag lyckades stjäla med mig växte snabbt och gick snart inte att hålla kvar i en stadslägenhet, så de fick vandra vidare till en gård utanför stan. Jag har inga illusioner när de gällde deras fortsatta liv, men scenen med det blottade bröstet, nålen, saxen, det avklippta huvudet, den nonchalanta gesten när kroppen kastades efter ner i plastpåsen ...
Samtidigt är medicinsk forskning och verksamhet bara en liten del av världens industriella djurhållning.
Nästa klipp visar Blossom, en kalkon som räddats från slakt och fått plats på en fristad där Minnow, en hund, redan bodde. Blossoms kalkonvänner fick halsen avskuren, kroppen delad, förpackad i plast – uppäten på en smörgås kanske. Blossom och Minnow får vara med och visa sin personliga anpassning till livet tillsammans med människor.
En hund är en hund, en katt en katt. En hund som ser en katt som katt, kan ibland störa sig på katten. En katt som ser en hund som hund, jagar kanske upp sig eller kaxar emot. Å andra sidan finns hundar som lever i vänskap med katter. Den yttre formen behöver inte vara det som bekräftar den andre.
Såna här vänskaper tycker folk om. Nätet kryllar av räddade och omhändertagna djur. Förhoppningsvis har man samtidigt insett att det som är inplastat i kyldiskarna, är djur som aldrig fick ett liv.
Att det finns mat, och hoten från yttre fiender är borta, underlättar möten. Omständigheter kan skapa chans till möten, så att den yttre formen inte blir så betydelsefull. Det är ju detsamma med människor.
Bakom varje levande gestalt finns ett väsens förklädda medvetande. Vinbergsnäcka, delfin, människa, citronträd, jordlöpare ... Alla levande, med de sinnen och lemmar som behövs för det liv som är deras. Var och en med sitt unika sätt att erfara och förhålla sig till vår gemensamma värld.
Det jag skriver här är bara ett sätt att se tillvaron, en skiss om ett anständigt sätt att förhålla sig till våra medvarelser och världen i stort.
Man kan göra sig vilka föreställningar som helst. Det man ser kommer i alla fall vara ett begränsat inteervall, vare sig det handlar om vetenskap eller religion.
En vinbergssnäcka har den fysiska kropp och sinnesutrustning som gör att den förnimmer och hanterar världen som en vinbergssnäcka. En vinbergssnäcka ser, luktar och smakar världen på sitt sätt, och har antagligen lika stort intresse för en osthyvel som en människa har för en spillra av ett multnande löv.
Växter kan lyssna och minnas. Ett träd förnimmer och reagerar på omgivningen. Det här vet man numera.
En amöba utforskar omgivningen, vet vad som är gynnsamt och vad som ska undvikas. Den avläser världen, reagerar på intrycken, bestämmer om det ska undvikas eller uppsökas och skapar fysiska impulser som styr kroppen åt rätt håll.
En dominerande varelse har brutit sig loss och skaffat sig makt att åstadkomma stora och plötsliga förändringar, som många liv på jorden inte hinner svara på och därför dör ut. Den här märkliga arten har makt som annars bara meteoriter och vulkaner har.
Vi trodde att vi hade fått grepp om tillvaron. Efter nittonhundratalets makalösa upptäckter fanns det hopp om att alla plågor kunde bemästras, hopp om att i framtiden kanske själva döden skulle tvingas ge vika.
Då upptäcker vi att luften är upprörd, isarna smälter, haven sväller. Jordens dynamik förändras, den skakar och ryter. Djur och växter lämnar oss, och vi börjar förstå att den mäktigaste av civilisationer har blivit sin egen slav.
På väg att bli mycket ensam.
Det finns fler tigrar i fångenskap än i det fria. En spillra av jordens ryggradsdjur lever fria – majoriteten lever inspärrade i väntan på att dödas.
De inspärrade är kycklingklubbor, högrev, ägg, ost, kotletter, mjölk, revbensspjäll, oxtunga, korvar och köttfärs.
Produktionsfaktorer, slaktkroppar, besättningar. Råvaror utan rätt till liv. Nyttan kommer genom döden. Våldet från samhället strömmar ut i världen.
Är det något att förvånas över att jodens alla element, tillsammans och på en gång, säger ifrån? Att haven vill skrubba sig fria från industrisamhällets orenheter, att allt är så skört att minsta lilla gnista får kontinenter att brinna, att molnen spänner sina krafter och dränker hela länder. Är det konstigt?
Vad är det som håller den mänskliga anden fången? Många ursprungsbefolkningar visar att det går att det går att bevara relationen till naturen och platsen man lever på.
Industrimänniskan har ingen hemvist, utan bygger sin fasta mark av materiella tillhörigheter och ser hellre fram mot det ständigt nya, än lyssnar till generationers erfarenheter.
Vi är inte längre fem hundra miljoner, som på 1500-talet. Våra logistiska strukturer slingrar sig som rör och trådar över bergen, genom oceanerna, förvandlar vildmark till blomkrukor, trampar jorden till aska, betong och asfalt.
Jorden sörjer kanske, men bryr sig antagligen inte, erbjuder bara möjligheter som livet måste anpassa sig till.
Dagens jordbruk och djurhållning styrs av samma villkor som styr vilken annan industri som helst. Det som hänt är att livet har blivit ett ekonomiskt maskineri.
Är det konstigt att en civilisation, som från jord till frysdisk genomströmmas av våld, fylls av ångest och rädsla?
Har den stora apan Homo sapiens haft sin chans?
Så här kan man också se det: Homo sapiens är en kraft som naturen kallat in för att åstadkomma en omställning, så att evolutionen kan starta om från en annan punkt. Som när dinosaurierna fick vika undan och däggdjuren fick sin chans. Är det bläckfiskarnas tur nu?
Hur som helst är festen över.
Alltså den fest som slagit sönder inredningen, stört grannarna, betett sig hänsynslöst och levt ut utan en tanke på andra. Den festen är snart över.
Vi kan väl åtminstone tillstå att själva grundföreställningen var fel: vi är inte jordens herrar. Vi har inte ens makt över oss själva.
Föreställ dig att du är en varelse från rymden och har stannat upp vid en liten blå planet. Det finns liv på den. Du är besökare från en främmande galax och ser allt på avstånd.
Du har följt planeten och sett kontinenter flyta isär och fogas samman, sett berg veckas upp och nötas bort. Du har sett de rena, friska haven, sett haven få liv och sett livets första trevande rörelser upp på land.
Du har sett omvälvande händelser. Någon gång har du kanske trott att allt skulle vara över, men det var bara livet som tog en annan väg.
Vad ser du hända där nere? Slingrande rötter av stigar, gator, vägar. Trådar, kablar, master, rör, ledningar och slangar. Och inte mycket orörd mark kvar.
Som varelse från rymden vet du bara det du kan se. Du vet ingenting om arbetsmarknad, gråt och längtan, ambitioner, byråkrati, makt och spel.
Du ser trådarna växa, städerna svullna och haven fyllas med främmande substanser. Du ser hur jordarnas livskraft mattas av och livet tunnas ut.
Tveka inte om den omställning som pågår.
⊱≎⊰
Alla varelser har de förmågor
som de utrustats med
inte fler
Sanningen är bara en dröm
En föreställning är en realitet
Varför skulle inte en sten kunna veta
och vattnet minnas,
en ko kunna sörja
ett träd tala
Om det gjorde oss
varsamma och respektfulla?