LAGARBETE och KONKURRENS

Under ett dyk vid egyptiska Röda Havs-kusten fick Redouan Bshary, forskare vid Université de Neuchâtel, bevittna något oväntat. En stor havsabborre simmade fram till en muräna. Ett möte mellan två av revets topp-predatorer kunde rimligen bara sluta i en rejäl uppgörelse?

Havsabborren simmar mot muränan tills bara några centimeter återstår mellan dem. Då gör havsabborren några snabba nickningar varpå muränan flyter fram ur sin skreva, och sida vid sida simmar de bort. En gemensam jakt skulle det visa sig.

Havsabborrar jagar dagtid nära botten på öppet vatten, muränor på natten och kommer åt i skrymslen och skrevor – de kompletterar varandra; den enes svaghet är den andres styrka. Ett byte har små chanser att undkomma.

Andra filmare har dokumenterat samma sak. (Sök till exempel ’moray eel and grouper’) på Youtube. Systematiska studier av ett större antal möten har visat mer av samspelet mellan havsabborre (Plectropomus pessuliferus) och muräna (Gymnothorax javanicus).1 Hur och när kom de på idén att slå sig ihop?

En vanlig kom-med-på-jakt-inbjudan från havsabborren är en serie snabba nickningar med huvudet bara några centimeter från muränan. Också ryggfenans ställning är en del av signalen. Det verkar som om muränan inte signalerar på något annat sätt än att komma fram och följa med om inbjudan godtas. Men det kan också finnas någon markering som vi människor inte har fattat.

Ibland kommer havsabborren med ett praktiskt problem som hen inte kan lösa själv: ett byte som tagit sin tillflykt till en skreva, muränans specialitet. Abborren hämtar hjälp och pekar med kroppen ut var bytet gömt sig. Antingen får muränan ett mål eller så smiter bytet ut, men där väntar havsabborren. Ett exempel på förutseende planering, något man länge trodde låg utanför djurens förmågor.

Det är inte svårt att hitta exempel på djur som tränats för att tjäna människan. Det är svårare att hitta exempel på vilda djur som självmant slår sig ihop med människor till ömsesidig nytta. Men de finns.

I Tanzania, sydost om Serengeti nationalpark, i Ngorongoro naturskyddsområde, lever några folkstammar som får hjälp av en fågel att hitta den åtråvärda vildhonungen. Utan att på något vis vara tam eller tränad, leder ’Honungsvisaren’ (Index index) människorna till honungen, vilket kan innebära en lång vandring.

Honungsvisaren är en art i en familj hackspettartade fåglar som har egenheten att liksom göken vara häckningsparasiter, de lägger alltså ägg i andra fåglars bon, och deras ungar ser till att bli ensamma om fosterföräldrarnas omsorg.

Den korta berättelsen är att en honungsvisare flyger från träd till träd och människorna följer efter till platsen där bisamhället finns, ett träd, en klippskreva, en termitstack. Människorna bryter fram honungen, honungsvisaren får biboet öppnat och kan ta för sig av vax och larver.

Följande filmklipp är från Moçambique där Yao-folket kallar på guidning med ett speciellt rop ’brrrr-eh!’ som ärvts genom generationer. Kommunikationen är dubbelriktad. Fågeln svarar och leder honungsjakten med ett speciellt ljust, tjattrande rop.2

Det är inte bara människorna som söker fågelns hjälp, ibland kommer fågeln själv och lockar till honungsjakt när behöver hjälp. Hadza-folket använder visselsignaler i sin kommunikation med honungsvisaren.

För fågeln verkar det inte spela så stor roll vilka signaler människorna använder, kommunikationen fungerar med de olika traditionernas lockrop vare sig det är drillar, ord, röstljud, visslingar, klickljud eller kombinationer av dem, ofta nedärvda sedan generationer. Riktad kommunikation går hem.3

Människans samspel med honungsvisaren betraktas ofta som märkligt eftersom det rör sig om ett vilt djur som samarbetar med människan utan att vara tränat för det. Annars är det ju inte så sällsynt att två arter samarbetar. Havsabborren och muränan är bara ett av många exempel. Det märkliga är väl inte fågelns samarbete med just människan, utan snarare att en fågel samarbetar med ett däggdjur.

När havsabborren söker samarbete med muränan rör det sig om två fiskar, dessutom två toppredatorer, så deras syn på världen borde inte skilja sig åt på några väsentliga punkter. Att representanter för två olika klasser, däggdjur respektive fåglar, trots sina olikheter lyckats identifiera ett gemensamt intresse och nå fram till lösningen på ett gemensamt problem kan ge uppslag om man funderar på medvetandets roll i evolutionen.

Den forskning jag har hittat om honungsvisaren rör sig främst om samspelet mellan människa och fågel och kommunikationen dem emellan. Jag har inte hittat någon undersökning av hur fågeln själv planerar och lägger upp arbetet. Söker honungsvisaren upp människor så fort den hittat ett bisamhälle eller väntar den tills hungern trycker på? Skannar den rutinmässigt av skogen och lägger upp ett lager av lokaler på en inre karta och plockar fram vid behov? Söker den upp pålitliga favoritmänniskor när den bjuder in till honungsjakt?4

Samarbetet mellan honungsvisare och människa har varit känt sedan länge. Samarbetet mellan havsabborre kom till allmän kännedom under 2000-talet. Också kråkfåglars förmåga att lösa problem och tillverka verktyg är något som uppmärksammats först på senare tid.

En märklig upptäckt är att kråkfåglar ibland verkar tacka människor för maten. Det berättas om en man som en dag lade märke till plastföremål, leksaker, kapsyler och annat diverse låg utströdda på uppfarten till garaget. Det visade sig vara kråkors verk. Han tolkade det som tack för maten han brukade lägga ut åt dem. En dag fann han en present i form av en rörkoppling av ungefär sammma typ som i de rörinstallationer han höll på med. Om det var en medveten gest måste man väl erkänna att det var en uppmärksam fågel.

Det hade varit lätt att avfärda en sådan historia som en anekdot utan värde, men i och med internet och de videotjänster som gör att folk kan berätta med rörlig bild om vad de varit med om blir det uppenbart att vi har att göra med mer än en engångsföreteelse.

Presenter stärker relationer. Det finns många videoklipp som dokumenterar kråkfåglar som tackar för maten (’gift giving crows’) med presenter.

Det här vet affärsvärlden och kopierar kråkorna med ostbrickor, delikatesskorvar och vinlådor. Ett intuitivt beteende hos affärsfolket, för de kan väl inte ha lärt sig av kråkorna? Ett resultat av universell social kompetens? Socialt kompetenta kråkor?

”Många människor har inte omprövat den traditionella synen på fåglar som instinktdrivna automater med beteenden som styrs av den genetiska koden. Och så visar det sig att vi har att göra med fåglar som är långt ifrån själlösa robotar. Tvärtom, de är utomordentligt smarta och kan inte bara tillverka verktyg utan är införstådda med orsak och verkan. De använder sin intellektuella kapacitet för att dra slutsatser, urskilja, pröva, lära, minnas, sörja, varna för förestående faror, känna igen människor, planera hämnd, locka andra fåglar i fördärvet eller hetsa dem till döds, dra i sig kaffe eller öl, knäppa på belysning för att hålla värmen eller för att upptäcka faror, prata, stjäla, bedra, ge gåvor, vindsurfa, leka med katter eller gadda sig samman för att tillfredsställa sitt begär efter diverse läckerheter vare sig det rör sig om att sno åt sig mjukost ur en förpackning eller picka köttet från en död säl. Betrakta deras mentala kapacitet som jämställd med våra närmaste släktingar bland primaterna. Liksom människan har de komplexa kognitiva förmågor. Det finns en anledning att de kallas ’befjädrade apor’.5
John Marzluff (min översättning)

De här egenskaperna visar sig på olika sätt hos olika kråkor, de är individer precis som vi. Det hör inte hit, men jag kan inte låta bli att presentera ett ryskt videoklipp:

Mutualism, att två arter samarbetar så att det gynnar båda, är vanligt: blommor pollineras av insekter som får nektar, tarmarnas bakteriefloror delar kropp med oss, träd och örter lever i symbios med svampar, deras svampar, bakterier binder ihop ärtväxter med luftens kväve, myror skyddar bladlöss som i din tur ger myrorna kolhydrater 6 ... ja och så förstås muränan och havsabborren. Och honungsvisare och människa. Och kråkorna och deras presenter. Några Bara exempel på samarbete i naturen. Det är samarbete som dominerar i naturen, inte konkurrens.

... vart jag än såg djurliv i överflöd – i alla dessa scener från djurens rike vilka jag bevittnat med egna ögon – såg jag ömsesidig hjälp i en omfattning som fick mig att ana en faktor av största betydelse för upprätthållande av arters liv, fortbestånd och utveckling: På sjöarna där miljontals individer av ett flertal arter samlas för att fostra sin avkomma; i gnagarkolonier; i fågelflyttar längs Ussurifloden, vilka på den tiden förekom i rent amerikansk omfattning och speciellt när jag bevittnade en vandring av dovhjortar vid Amurfloden då tusentals av dessa intelligenta djur, från ett ofantligt territorium, slöt sig samman i flockar, på flykt undan den kommande snön för att ta sig över Amurflodens smalaste del.7
ä Piotr Kropotkin

I Queen Elizabeth National Park i Uganda finns ett märkligt samarbete, märkligt såtillvida att det är ett samarbete mellan två däggdjur som inte är primater: sebramanguster och vårtsvin. Vårtsvinet söker upp en mangustfamilj som åtar sig att plocka åt sig fästingar och andra parasiter. Mat för dem, befrielse för vårtsvinet. Finns det någon bärande invändning mot att kalla det för ett kulturellt fenomen? Hur kom vem på idén och när?8

Arbetet är inte riskfritt för en sebramangust. Ett vuxet vårtsvin har en massiv kropp och kan väga ett gott stycke över hundra kilo. Jobbar man under en så stor kropp som plötsligt bestämmer sig för att lägga sig ner överlever bara den som har tur eller snabba reflexer. Trots att dödsfall inträffar, till och med ibland orsakat av ett ilsket vårtsvin, fortsätter samarbetet.9

Det putsas inte bara på land, också haven har sina inrättningar. Putsarfiskarnas putsningsstationer finns i både salt och sött vatten. Många fiskars hälsa och liv är beroende av putsarfiskarnas parasitsanering.

Det finns många arter putsarfiskar. Den ’blå putsarfisken’ (Labroides dimidiatus) är ganska väl beskriven. Det var under ett dyk för att studera dem som Redouan Bshary upptäckte samspelet mellan havsabborren och muränan.

På putsningsstationernau råder sedvanliga marknadskrafter med många hantverkare av samma skrå. Utbud och efterfrågan fungerar som balanserande krafter. Bshary upptäckte att långväga gäster gärna prioriterades framför medlemmar av lokalbefolkningen; de senare finns ju ändå på plats och har inte några andra att vända sig till.10

Putsarfiskarna har många slags kunder och att hålla reda på dem kräver personminne. Det har visat sig att de verkligen kan skilja mellan ett bekant ansikte och en nykomling. Sedan är det en öppen fråga hur många de kan hålla reda på.11 Antagligen känner de åtminstone igen de kunder som de har försyndat sig mot och som kräver särskilt bemötande.

Försyndelser kan bestå i att falla för frestelsen att ta en tugga av själva kunden. En bit av kundens skyddande slem är smakligare än att knastra på parasiter. Det kan å andra sidan leda till förlust av en kund, man kan bli jagad, i värsta fall uppäten. Samtidigt måste kunden tänka på sitt anseende. Det är inte många vill ta sig an en kund som äter upp en. En tillrättavisning räcker ofta för att syndaren ska ta sig samman.12

Kunderna kan simma runt och studera utbudet av putsare och försöka skilja mellan de som är pålitliga och de som gärna tar otillåtna tuggor. Putsarna vet att de är påpassade vilket hjälper dem att hålla igen och sköta sig.13 För att lugna en upprörd kund och kanske för att framstå i positiv dager för de som står på vänt, kan putsarfisken smeka den förfördelade kundens rygg med bröst- och bukfenorna. Funkar ibland och ibland inte.

”Våra studier i fält av 12 putsarfiskar (under totalt 112 timmar) gav vid handen att putsarfiskar använder taktil stimulans för att (i) påverka tiden en klient stannar för genomgång och för att (ii) blidka en klient så att den inte ger sig av eller blir aggressiv och jagar putsarfisken som reaktion på att ha blivit biten av putsarfisken. Det visade sig också att klienter som var predatorer fick taktil stimulans oftare än de som inte var predatorer.” 14
Redouan Bshary och Manuela Würth (min översättning)

En kund som vill bli putsad signalerar det genom att gapa stort eller inta ovanliga kropsställningar. Putsarfiskarna kan till och med arbeta inne i munen på stora rovfiskar utan att riskera livet. Rovfiskar vet att bli svartlistad från deras tjänster är att riskera hälsan.

Nästa klipp belyser det där med bedrägligt beteende; man nafsar inte ens en liten bit av en kund.

Muräna och havsabborre har ett effektivt jaktsamarbete; honungsvisaren ser människan som ett redskap för att komma åt vax och honung; för att smörja generösa kontakter kommer kråkor med presenter; vårtsvin ber sebramanguster om hjälp att bli av med parasiter; i havet finns putsarfiskar och putsarräkor – ett samarbete där båda parter vinner är livets signum.

De blå putsarfiskarnas företagsby demonstrerar grundläggande marknadakrafter: konkurrens, pr, utvärdering, klagomål, ursäkter, girighet, fusk, bedrägeri, sanktioner, framgångar och misslyckaden, förtroenden och misstänksamhet allt genomsyrat av oskrivna regler och allt återfinns i mänskliga förrättningar.

Vi kan kanske föreställa oss hur muränan och abboren tänker, eller borde ha tänkt för att komma på idén att samarbeta, inte i ord och begrepp, men ändå en medveten akt av samarbete. Vi kan förstå honungsvisaren som hämtar hjälp för vi gör likadant när det är något vi inte klarar av och vi väljer fömodligen hantverkare lika omsorgsfullt som putsarfiskarnas kunder väljer putsare. Varför skulle vi bli förvånade över att det finns människoliknande sociala samspel också bland andra djur?

Det är inte fråga om att ge djur mänskliga egenskaper, snarare att visa att människan delar många av sina egenskaper med andra djur. Människan är djurisk eftersom hon är ett djur. Det som är unikt är spännvidden. Människan är extrem: från extremt grym till extremt kärleksfull; från extremt snål till extremt givmild; från extremt misstänksam till extremt godtrogen; från extremt arbetsvillig till extremt lat; från extremt laglydig till extremt kriminell; från extremt radikal till extremt konservativ och så vidare till alla möjliga kombinationer och varianter.

”... för att beskriva det man vet om djurens liv kan man antingen använda ett vardagligt språk eller ett tekniskt. Vardagsspråket använder i stort sett samma ord som man använder för att beskriva vardagliga verksamheter medan det tekniska språket bygger på en väl definierad terminologi, ofta mycket teoretisk. De här är två vägar som var för sig leder till helt olika sätt att förstå djurens liv. Vardagsspråket knyter an till djuren som agerande subjekt; det immanenta, upplevda perspektivet på djur är ovärderligt när det gäller att vinna förståelse för djurens liv och beteenden. Det tekniskt orienterade språket å andra sidan leder till en föreställning om att djur är objekt i naturen; djur görs till objekt i kunskapsteoretisk mening genom föreställningar som ligger utanför deras erfarenhetsvärld.”15
Eileen Crist, min fria översätting (originaltext i fotnoten)

Människans verkliga styrka är också en stor svaghet. Ett språk som kan förmedla storslagna idéer, väcka entusiasm och samarbete, kan också användas för att bedra och dölja. Med språket kan den som har tillräckliga resurser skapa begrepp som framställer ett instängt, dystert liv som en tillvaro i ljus och luft på soliga gröna ängar. Begrepp kan nötas ner och desarmeras. Vem tänker på revbensspjäll som bröstkorgsdelar från en styckad kännande varelse som fått halsen avskuren efter livets sista skälvande minuter i panik och fasa.

Objektifiering av naturen är ett naturligt förhållningssätt för en civilisation som använder naturen för att ta vad den vill ha, bryter malm, skövlar skogar, tömmer vattenmagasin, förvanlad djur till varor, asfalterar, planerar, spränger och demolerar med enbart sitt gigantiska civilisationsego som rättssubjekt. Det finns ingen relation mellan intelligens och dumhet; dumhet uppträder inom de mest sofistikerade förvaltningar, inom högt specialiserad vetenskap, hos världsledande politiker, inom ekonomi och inte minst hos folk i allmänhet. Den är dum som skadar sig själv genom att skada andra.

Mikroplast finns nu i människors blod16, ett par miljoner svenskar har höga halter PFAS i drickvattnet17, världen över dör årligen sju miljoner människor av luftföroreningar18 – årligen! – men utan att orsaka samma uppmärksamhet som covid-19. Att fiskar, fåglar, sköldpaddor dör av plastskräp som flyter i oerhörda mängder i världshaven hindrar inte att ny plast hela tiden fylls på. Ingenting tycks kunna stoppa förstörelsen av luft, hav och jord och som når ända in i cellerna hos levande organismer. Den kan inte stoppas med konferenser, protokoll eller avsiktsförklaringar. En till synes övermäktig makt framställer ett oupphörligt flöde av ny teknik och otestade substanser som släpps utan att någon vet vilka konsekvenser de för med sig. Fossilsamhället ska trappa ner, men pilarna pekar åt ett annat håll. Antropocen är inte människans tidsålder, utan hjälplöshetens.

”Vi måste återfinna harmonin med Moder Jord om vi någonsin ska få ett fullt och harmoniskt liv. Om vi inte lyckas med det kommer vi fortsätta våra liv i hat, avund och sjukdomar. Men vi måste också få Moder Jords förlåtelse för att vi har skadat henne så mycket.”
Don Sebastian, Inkafolket, Peru


1 Bshary, Redouan et al. (2006) Interspecific Communicative and Coordinated Hunting between Groupers and Giant Moray Eels in the Red Sea
2 Wood, B; Pontzer, H; Raichen D A (2014) Mutualism and manipulation in Hadza–Honeyguide interactions, Evolution and Human Behavior, july 2014
3 Eliupendo Alaitetei Laltaika har i sin masteruppsats Understanding the mutualistic interaction between greater honeyguides and four co-existing human cultures in northern Tanzania (2020) berättat om några kulturers förhållande till honungsvisaren. Hans uppsats belyser många sidor av relationen mellan människa och fågel.
4 En utförlig avhandling om de olika honungsvisande fåglarna finns i Herbert Friedman (1955) The Honeyguides, Smithsonian Institution, United States National Museum Bulletin No 208, men 1955 handlade allt om instinkter och inlärda beteenden och man ställde inte frågor om djurs kognitiva förmågor.
5 John Marzluff and Tony Angell (ill.) (2012) Gift of the Crow, Atria paperback, New York 2012
6 Mutualism: eight examples of species that work together to get ahead, Natural History Museum
7 Kropotkin, Piotr, Ömsesidig hjälp, Hansson & Bruce 2017. Original: Mutual Aid, London 1902
8 WCS Newsroom, Suffering Warthogs Seek Out Nit-picking Mongooses for Relief, march 07, 2016 p 31
9 Cant, Michael A; Vitikainen, Emma; Nichols, Hazel J (2013) Demography and Social Evolution of Banded Mongooses, sid 416
10 Abbott, Alison (2015) Clever Fish, Nature, vol 521, 28 May 2015
11 Tebbich, S; Bshary, R; Grutter, A S (2002) Cleaner fish Labroides dimidiatus recognise familiar clients, Animal Cognition October 2002, 139-145
12 Bshary, Redouan; Grutter, Alexandra S (2005) Punishment and partner switching cause cooperative behaviour in a cleaning mutualism
13 Bshary, Redouan; Grutter Alexandra S (2006) Image scoring and cooperation i a cleaner fish mutualism, Nature Letters vol 441, June 22, 2006doi 10.1038/nature04755
14 Bshary, R; Würth, M (2001) Cleaner fish Labroides dimidiatus manipulate client reef fish by providing tactile stimulation, doi 10.1098/rspb.2001.1701
15 Christ, Eileen, Images of Animals, Anthropomorphism and Animal Mind, Temple University Press, Philadelphia 1999, sid 2:
”A point of entry into the paradox of nonequivalent yet faithful representations is the observation that knowledge of animal life can be rendered in either ordinary or technical language. The ordinary language of action is largely the everyday language of human affairs, while technical language introduces a specially defined, often highly theoretical terminology. These linguistic mediums lead down very different paths of understanding animal life. In virtue of its affiliation with everyday reasoning about human action, the use of the ordinary language of action reflects a regard for animals as acting subjects; the immanent, experiential perspective of animals is treated as real, recoverable, and invaluable in the understanding of their actions and lives . Technical language, on the other hand, paves the way toward conceptualizing animals as natural objects; animals are constituted as objects in an epistemological sense, through conceptions that are extrinsic to their phenomenal world of experience.”
16 The Guardian 24 mars 2022
17 Naturskyddsföreningen 28 april 2022
18 Sju miljoner årligen enligt UNRIC 7 sep 2020.