HUSFLUGA och GETINGAR

Husflugan, liten, diskret och hänsynsfull, satt på min bildskärm när jag första gången lade märke till henne. Det var redan sen höst och hon var enda fluga inomhus. När vi åt kom hon över till köket. Satte sig aldrig på maten, var aldrig i vägen. En trevlig bekantskap under de dagar vi hade henne här.

Eva, min fru, uppskattade också flugan. Just flugans försynta drag var tilldragande. Vissa flugor uppträder med rövarfasoner, surrar dyker, grabbar åt sig och flyger nervöst undan, men den här flugan var inte särskilt rädd utan satt lugnt kvar när vi rumsterade om där den satt.

Jag berättade om flugan för en vän och det visade sig att han också hade en husfluga med samma diskreta beteende. Den flugan var också uppskattad; den enda invändningen var att flugan följde med in i sovrummet och surrade runt. Svårt att sova då. Många flugor har säkert mött slutet i en liknande situation, men vännens lösning var varm och hänsynsfull. – ”Jag tände ljuset i rummet intill och när flugan flög över stängde jag sovrumsdörren och sedan fick jag ligga i fred.” Enkelt, elegant och hänsynsfyllt.

Frågan ”Vem är du?” gäller inte bara flugor och andra djur man möter, den gäller också vem du själv är. Vem är du i mötet? Hur bemöter du de minsta? Tvestjärtar i brevlådan, fruktflugor i köket, bladlöss på rosorna ... Alla kanske inte väcker omedelbar förtjusning, men de dyker upp där förutsättningarna passar dem. Precis som människor.

Man bildar sig personliga sanningar genom hur man förhåller sig till det man möter. Det är inte samma person som tar hänsyn till en liten fluga genom att locka in den i ett annat rum, som den som löser problemet genom att slå ihjäl. Du bestämmer själv vem du vill vara.

”... det är den levande observatören som skapar verkligheten, inte tvärtom.”1
Robert Lanza

Getingar är ofta missförstådda. Som om bara det faktum att de har gadd skulle göra dem ondsinta. Det är de inte, de är beredda att visa hänsyn bara de får chansen. Det som gör dem farliga är rädslan. Rädda hundar kan vara farliga och rädda människor kan vara farliga för getingar.2

För många år sedan upplevde jag själv hur min rädsla skapade ett monster av en geting: Smålandskustens klippor en sommardag. Jag står och ser ut över havet när en geting kommer för att granska mig närmare. Öga mot öga så att säga. Obehagligt, och jag viftar avvärjande med påföljden att getingen växlar upp och kommer emot mig med ännu större bestämdhet.

Det slutar med att jag tagit av mig tröjan och gång på gång sopar iväg getingen som far iväg som en liten prick och tycks mer och mer förbannad. Nu verkar det inte längre röra sig om ett nyfiket granskande. Nu är det gadd som gäller. Skjuts iväg och nytt anfall. Om och om igen.

Upplösningen blir att jag flyr in i skogen där jag lyckades skaka av mig getingen. Det var jag som skapade en onödig konflikt genom mitt beteende. Det var en nyttig insikt.

Jag lärde mig sedan stegvis att stå ut med en surrande geting runt ansiktet. Blunda och stå still. Efter hand kunde jag möta dem med en mer välkomnande attityd. Till slut kände jag mig som vän med dem.

Vänskap på allvar började i ett litet garage, ett mycket enkelt träskjul där jag hade min verkstad. En dag märkte jag att ett getingbo var på väg att upprättas på den horisontella regeln vid porten. Jag kom överens (med hopp om att det var ömsesidigt) om att det var ok, men villkoret var: inget surr runt arbetsbänken eller när jag håller på med något. Så boet fick lov att växa till sig.

Det jag berättar är självklart hur jag uppfattade vårt förhållande; hur getingarna såg på saken kunde jag bara döma efter deras beteende gentemot mig.

Ett eldprov kom efter ett par veckor när vi hade haft några kontroverser och blivit mer vana vid varandra. Jag ville spika upp en brandsläckare, rätt tung, så spiken var av det kraftigare slaget. Problemet var att slagen skulle komma att skaka om boet varför jag förvarnade och hoppades att det skulle gå hem. Och så drog jag i. Tung hammare.

Efter första slaget kom ispektionspatrullen ut. Nästa slag kom förstärkningen och de började fatta vem som störde. Efter tredje slaget var spiken på plats. Efter några minuter var lugnet återställt och jag kunde hänga upp brandsläckaren. Inte ett stick.

Man vet idag att bin har kapacitet att känna igen människors ansikten på fotografier.3 Det finns ingen anledning att tänka sig att inte getingar skulle ha samma förmåga när det gäller människor i verkligheten.

Jag nämnde kontroverser. De var helt odramatiska, bara någon enstaka geting som någon gång förirrade dig bort till arbetsbänken och surrade runt när jag jobbade. En skarp tillsägelse var allt som behövdes.

Jag upptäckte efterhand att det bara var ärliga reaktioner som nådde fram. En gång, när jag skulle demonstrera för en vän att det gick att nå fram till getingar, fick jag ingen reaktion. Jag kände mig rätt fånig, men hade mig själv att skylla. Kommunikation med djur är inte en cirkuskonst. Det fungerar inte med spelade känslor, det man gör måste vara förankrat och äkta.

Det här visste jag egentligen redan av en tidigare erfarenhet, alltså att äkta känslouttryck ger effekt: Jag och en tillfällig bekant gick längs en parkstig och pratade och kom att passera över en liten å. Nere i vattnet låg en flock gäss och snattrade så att det inte gick att föra ett normalt samtal. Av någon anledning blev jag blixtirritetad och hävde ut mig en koncentrerad harang med fokus på fåglarna som tvärtystnade. De kom inte igång igen förrän vi var en bra bit bort.

Det här var ingen engångsföreteelse. Vid ett annat tillfälle satt jag för öppet fönster och jobbade med en översättning. Utanför, på andra sidan vägen i en stor lönn, höll kajorna stormöte och ljudnivån var påtaglig. Jag försökta vara tolerant, men plötsligt brast det. Jag lutade mig ut och levererade koncentrerade eder blandat med hur jag upplevde deras tjatter och att jag tyckte att de lika gärna kunde dra ner på byn och låta mig sitta och arbeta i lugn och ro.

Knäpp tyst, inte ens ett prassel. Några sekunder av total tystnad och sedan: hundratals vingar kom igång och hela flocken lättade och drog ner mot byn. Att de nappade på mitt förslag eller ens uppfattade vart jag tyckte de skulle ta vägen inbillar jag mig förstås inte, men att min verbala salva tagit skruv var uppenbart.

Jag ska ge ett sista exempel och då handlar det inte om ilska eller irritation utan om en lågmäld dialog som tog skruv. Jag minns inte var vi var, men huvudpersonerna var tre dromedarer ute på ett fält. Jag blev stående vid stängslet medan mitt sällskap gick vidare.

Avståndet till dromedarerna var väl tretti á fyrtio meter när jag började berätta för dem att jag såg att de höll på att fälla päls och att de trots det var vackra. Jag riktade mig hela tiden direkt till dem och berättade att jag upptäckt att de var för sig hade sitt personliga utseende och att det inte var svårt för mig att se skillnad mellan dem.

Så där pratade jag på och från att bara ha sträckt halsarna började de komma närmare. Jag fortsatte prata och till slut stod de alldeles intill mig och jag fick blöta tungor i ansiktet.



1 Robert Lanza, Biocentrism, Egia 2017
2 Jag tänker inte på de som är allergiska mot getingstick. För dem är en geting en uppenbar fara. Inför risken för ett livshotande tillstånd är rädslan förståelig.
3 Dyer, A.G.; Neumeyer, C.; Chittka, L. (2005) Honeybee (Apis mellifera) vision can discriminate between and recognise images of human faces, J. Exp. Biol. 208, 4709-4714
4 Edward O Wilson anses som skapare av sociobiologin och myntade uttrycket ’biodiversitet’.