MÅSAR och VESSLA

Fiskmåsparet hade under flera år byggt bo på taket i ett hörn av skolans administrationsbyggnad, en envånings barack med platt tak. Elever, lärare, personal, alla som passerade markerades med skrän och dykningar.

Folk blev med tiden ganska irriterade på måsarna, men paret hade verkligen anledning att vara beskyddande. Flera år i rad hade de misslyckats med häckningen, äggen hade blivit förstörda och ungarna dödade när katter och kråkfåglar gjort sitt.

Så togs administrationsbaracken bort och kvar blev bara en betongrektangel på marken. Skulle det bli något bo i år? Jo, det blev ett bo, denna gång på marken, precis under den gamla platsen på taket. Mot alla odds kläcktes ungarna och började växa till sig.

Nu var det bara ett par dar kvar till skolavslutningen och gården skulle snart fyllas av elever, föräldrar och lärare. Det var ett uppenbart hot mot måsungarna, som redan hade börjat tulta omkring på marken. Hade måsparet kommit så här långt skulle de inte behöva mista den här kullen också.

Nere i förrådet hittade vi en låda och med en stege fick vi upp den på taket till en liten sidobyggnad i närheten. Lite torrt gräs fick duga som inredning. Hela tiden flög måsparet runt och dök och skränade om vi kom för nära ungarna.

Vårt lådbo var klart, säkrat mot taket och inrett. Nu skulle ungarna upp och det fick väl gå som det ville med föräldrarna, ungarna måste bort från marken. Nu kommer det som gör att jag berättar den här historien. Det hände ingenting. Måsarna, som nyss varit på bettet, svävade lugnt i cirklar medan jag tog ungarna, bar dem till stegen, klättrade upp och la dem i lådan.

Klart att jag kände mig stolt och glad över att måsarnas gav mig förtroendet att ta hand om ungarna, det känns ju lite grann som att vara utvald. Men hur kunde de veta vad jag skulle göra med ungarna? Deras erfarenhet av människor hade inte varit den bästa, för några år sedan hade de fått sina ungar dödade av skolbarn. Kunde de verkligen ha listat ut att lådan på taket skulle vara ett bo för ungarna?

Det finns mycket att fundera över. Varför byggde måsparet år efter år sitt bo på samma ställe trots att de ideligen misslyckades. Och varför byggde de boet precis under den plats där boet legat så länge administrationsbaracken stod kvar? Visserligen är det inte ovanligt att måsar bygger bo på marken – en kobbe i skärgården är väl en sak, men på en skolgård?

Lösningen blev i alla fall lyckad. Skolavslutningen förlöpte utan problem och veckorna efter travade ungarna omkring på taket där jag hade placerat dem, tills de en dag hade flyttat ner på marken. Någon vecka efter hittade jag dem på ett intilliggande tak, två flygdugliga unga måsar. Bilden är tagen med en stenåldersmobil, men det går i alla fall att ana dem.

Tänk om jag har missuppfattat anledningen till måsparets beteende. Att de accepterade att jag lyfte upp ungarna, berodde det i sjäva verket på att de hade gett upp, blivit apatiska, insett att ännu en kull skulle gå till spillo?

Antingen ett par måsar som var införstådda med våra avsikter så att de förstod att vi menade väl. Eller, å andra sidan, ett par måsar som uppgivet ser på hur vi donar med ungarna för att inse att det var kört det här året också.

Det finns ett tredje förhållningssätt, att hålla frågan öppen; kan inte säga, vet inte. Det är intellektuellt hederligt, men samtidigt säger hjärtat att måsarna visste att vi skulle hjälpa dem. När intellektets tvivel skapar avstånd, skapar välvilliga tolkning ett närmande. Ligger sanningen i det som skapar reservation och avstånd eller det som skapar respekt och samhörighet?

Hur kan vi förresten någonsin veta sanningen bakom någons beteende överhuvudtaget? Vi låter dagligen känslan tolka de människor vi möter. Vi kan sitta med vänner och prata om andra och spekulera om varför och hur, och det gör vi gladeligen. Varför skulle vi inte vara lika frimodiga när det gäller djur?

Konrad Lorenz, nobelpristagere och en av grundarna till vetenskapen om djurs beteende (etologi), berättar i Grågåsens år 1 om grågåshanens frieribestyr: "Lägg noga märke till att vi inte förmänskligar djuren. Helt objektivt och med en viss förundran finner vi t. ex. att när gässen skall ingå äktenskap går det till nästan på samma sätt som hos oss själva. En plötslig förälskelse hos den unge hanen följs av intensiv uppvaktning av en bestämd unghona, ofta under häftig opposition från en elak faders sida. Uppvaktningen är i många detaljer skrattretande lik en ung mans. Den unge gåskarlen pöser av övermod och styrka. Han försöker angripa och driva bort andra gåskarlar, också sådana som han normalt är rädd för. Men han gör bara detta när föremålet för hans ömma låga finns i närheten. I hennes närvaro prålar han och försöker utstråla kraft genom att visa upp sina kroppskrafter."

När Lorenz skrev Grågåsens år, det var i slutet av sjuttitalet, hade vetenskapen börjat hinna ikapp det som många djurintresserade amatörer vetat sedan länge, att djur precis som människor har en individuell själ, kan sörja, glädjas, längta, minnas, visa tillgivenhet, ta avstånd, och förstår långt mycket mer än vi begriper. Men vi misstar oss på människor också.

Darwin hade redan 1874 sagt ungefär samma sak. Han såg evolutionens mjuka övergångar, där egenskaper tonar in och tonar bort utan tvära språng: "Visserligen är skillnaden i medvetande mellan människan och de högre djuren stor, men det rör sig om en skillnad i grad, inte i art." 2

Hur mäter man ett medvetande? Var hittar man mått på det som ryms i medvetandet – känslor, rädsla, kärlek – hur mäter man upplevelsen av en dikt? Vid nittonhundratalets början stod psykologins företrädare och knackade på naturvetenskapens port, men utan siffror, tabeller och statistiska signifikanser skulle de aldrig bli insläppta. Genom att betrakta de psykiska processerna som om de ägde rum i en 'black box' kunde man manipulera psyket utifrån, med mätbara parametrar och avläsa resultat på ett kontrollerat sätt utan att behöva bekymra sig om innehållet i den svarta lådan. Input/output, stimulus och respons – definierbart, mätbart, behandlingsbart i statistiska analyser.

Den anda som rådde under en stor del av nittonhundratalet gjorde det vanskligt att andas om att djur skulle ha ett medvetande, i alla fall för den forskare som tänkt satsa på en akademisk karriär. Skiljelinjen mellan människa och djur var grundmurad. Därför var det otänkbart att använda sig av sina erfarenheter som människa för att förstå djur. Emotioner kan mätas biokemiskt och beskrivas med siffror, men känslor är subjektiva och kunde inte användas i forskningen. Därför fick man inte tala om att ett djur sörjer eller visar glädje. Att utgå från mänskliga erfarenheter för att förstå djur kallas antropomorfism och var aj aj.

När Jane Goodall (en av de få, om inte den enda människa som tagits upp som medlem i en chimpansflock) på sextiotalet började studera vilda chimpanser genom att leva tillsammans med dem, när hon berättade om chimpansernas individuella personligheter, sågs det med stor misstänksamhet. Chimpanser, apor, personlighet? Att hon dessutom gav chimpanserna namn i stället för nummer gjorde det inte lättare för den etablerade vetenskapen att acceptera henne. Inte blev det bättre av att hon var kvinna. Hennes iakkttagelser var emellertid så övertygande att man till sist var tvungen att böja sig.

Jane Goodall är en av pionjärerna när det gällde att riva ner de konstlade murarna mellan djuret människa och andra djur. Människan är trots allt, tillsammans med gorillor, chimpanser, bonoboer och orangutanger, en av de stora aporna.

När vesslan, som ohappandes kom in i verkstan, verkligen sitter still när jag ber den, måste jag ju tänka att den märkte mitt tilltal och blev lite nyfiken. Jag hann i alla fall fumla fram kameran och ta ett par bilder. Man ska prata med djur.





1 Konrad Lorenz, Grågåsens år, Norstedts 1980
2 "Nevertheless the difference in mind between man and the higher animals, great as it is, certainly is one of degree and not of kind." Charles Darwin, The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex 1874, min översättning