Man hör då och då att naturens lag är att den starkaste överlever. Det är en tanke som inte kommer från Darwin som många tror, utan från Spencer. Spencers ursprungliga idé var att den som har störst chanser att överleva och föröka sig är den som bäst kan anpassa sig till rådande förhållanden. Alltså: Den som är bäst anpassad överlever. Darwin tog till sig formuleringen.
Är det för att vi lever i egennyttans imperium som samarbete och omsorg varit så osynligt i naturen?
Synen på naturen är en subjektiv föreställning, och föreställningar går att ändra.
Varför inte vara ödmjuk, förstå sin begränsning och våga steget bort från det primitiva, begränsade perspektiv som gör naturen grym och oförsonlig?
Anpassning är ett dynamiskt skeende, förutsättningarna ändras ofta. Dynamiken i tillvaron skapar evolution. Så har det varit under hela Jordens historia.
Under ett dyk vid egyptiska Röda Havs-kusten fick Redouan Bshary, forskare vid Université de Neuchâtel, bevittna något oväntat. En stor havsabborre simmade fram till en muräna. Ett möte mellan två av revets topp-predatorer kunde rimligen bara sluta i en rejäl uppgörelse?
Havsabborren simmar mot muränan tills bara några centimeter återstår mellan dem. Då gör havsabborren några snabba nickningar med kroppen, varpå muränan flyter fram ur sin skreva. De simmar bort, sida vid sida. En gemensam jakt skulle det visa sig.
Havsabborrar jagar dagtid, nära botten på öppet vatten, muränor på natten, och kommer åt i skrymslen och skrevor – de kompletterar varandra; den enes svaghet är den andres styrka. Ett byte har små chanser att undkomma. Hur och när kom de på idén att slå sig ihop?
Andra har dokumenterat samma sak. (Sök till exempel ’moray eel and grouper’) på Youtube. Systematiska studier av ett större antal möten har visat mer av samspelet mellan havsabborre och muräna.1
Ibland behöver havsabborren hjälp med ett praktiskt problem: ett byte har tagit sin tillflykt till en skreva, det är muränans specialitet. Abborren hämtar hjälp och pekar med kroppen ut var bytet gömt sig. Antingen får muränan ett mål eller så smiter bytet ut, men där väntar havsabborren. Exempel på förutseende planering, något man länge trodde låg utanför djurens förmågor.
Det är inte svårt att hitta exempel på djur som tränats för att tjäna människan. Det är svårare att hitta exempel på vilda djur som självmant slår sig ihop med människor till ömsesidig nytta. Men de finns.
I Tanzania, sydost om Serengeti nationalpark, i Ngorongoro naturskyddsområde, lever några folkstammar som får hjälp av en fågel att hitta den åtråvärda vildhonungen. Utan att på något vis vara tam eller tränad, leder ’Honungsvisaren’ (Index index) människorna till honungen. Det kan ibland bli en lång vandring, men fågeln ligger före och leder.
Honungsvisaren är en art i en familj hackspettartade fåglar och är, liksom göken, en häckningsparasit, det vill säga lägger ägg i andra fåglars bon och har ungar som ser till att bli ensamma om fosterföräldrarnas omsorg.
Honungsvisaren flyger från träd till träd och människorna följer efter tills de kommer fram till bisamhället i ett träd, en klippskreva, en termitstack. Människorna bryter fram honungen, honungsvisaren får biboet öppnat och kan ta för sig av vax och larver.
Följande filmklipp är från Moçambique där Yao-folket kallar på guidning med ett speciellt rop ’brrrr-eh!’ som ärvts genom generationerna. Kommunikationen är dubbelriktad. Fågeln svarar och leder honungsjakten med ett speciellt ljust, tjattrande rop.2
Det är inte bara människorna som söker fågelns hjälp. Det kan lika gärna vara fågeln som initierar jakten.
Hadza-folket använder visselsignaler i kommunikationen med honungsvisaren.
För fågeln verkar det inte spela så stor roll vilka signaler människorna använder, kommunikationen fungerar med de olika traditionernas lockrop vare sig det är drillar, ord, röstljud, visslingar, klickljud eller kombinationer av dem, ofta nedärvda sedan generationer. Det tycks vara den riktade kommunikationen som går hem.3
Människans samspel med honungsvisaren betraktas ofta som märkligt eftersom det rör sig om ett vilt djur som samarbetar med människan, utan att vara tränad. Annars är det ju inte sällsynt att två arter samarbetar. Havsabborren och muränan är bara ett av många exempel
Att ett däggdjur och en fågel samarbetar kan ge uppslag för den som funderar på medvetandets roll i evolutionen.
Den forskning jag har hittat om honungsvisaren rör sig främst om samspelet mellan människa och fågel och kommunikationen dem emellan. Jag har inte hittat någon undersökning av hur fågeln själv planerar och lägger upp arbetet. Söker honungsvisaren upp människor genast när den har hittat ett bisamhälle, väntar den blir hungrig? Skannar den rutinmässigt av skogen och lägger upp ett lager av lokaler på en inre karta som kan plockas fram vid behov?4
Förresten, vad angår det oss?
Samarbetet mellan honungsvisare och människa har varit känt sedan länge. Samarbetet mellan havsabborre kom till allmän kännedom under 2000-talet. Också kråkfåglars förmåga att lösa problem och tillverka verktyg är något som uppmärksammats först på senare tid.
En upptäckt som kan ha förvånat många är att kråkfåglar ibland verkligen verkar tacka människor för den mat de lägger ut. Det berättas om en man som en dag lade märke till plastföremål, leksaker, kapsyler och annat diverse låg utströdda på uppfarten till garaget. Det visade sig vara kråkors verk. Han tolkade det som tack för den mat han brukade lägga ut åt dem. En dag fann han en present i form av en rörkoppling av ungefär samma typ som i de rörinstallationer han höll på med. Om det var en medveten gest måste man erkänna att det var en uppmärksam fågel.
Det hade varit lätt att avfärda en sådan historia som en anekdot utan värde, men i och med internet, och de videotjänster som gör att folk kan berätta med rörlig bild om vad de varit med om, blir det uppenbart att vi har att göra med mer än en engångsföreteelse.
Presenter stärker relationer. Det finns många videoklipp som dokumenterar kråkfåglar som tackar för maten (’gift giving crows’) med presenter.
Gå bort på middag och ha med en vinflaska? Tjänst och gentjänst; har vi lärt oss av kråkorna eller hur har det gått till?
När kråkor är på tal kan jag inte låta bli att ta med följande förlustelse på ett hustak:
Mutualism, två arters samarbete som gynnar båda, är vanligt: blommor pollineras av insekter som i gengäld får nektar, tarmarnas bakteriefloror delar kropp med oss, träd och örter lever i symbios med svampar, bakterier förenar ärtväxter med luftens kväve, myror skyddar bladlöss som i sin tur ger myrorna kolhydrater 6 ... ja och så förstås muränan och havsabborren. Och honungsvisare och människa. Och kråkorna och deras presenter. Bara några exempel på samarbete i naturen.
I Queen Elizabeth National Park i Uganda finns ett exempel på samarbete mellan två däggdjur som inte är primater, mellan sebramanguster och vårtsvin. Vårtsvinet, som behöver en omgång pälsrengöring, söker upp en mangustfamilj som åtar sig att plocka bort fästingar och andra parasiter. Mat för dem, befrielse för vårtsvinet. Hur kom vem på idén och när? Det finns de som påstår att djur inte kan skapa kulturer.8
Det putsas inte bara på land, också i haven. Putsarfiskars putsinrättningar finns i både sött och salt vatten. Att få parasiter på kroppen bortplockade är livsavgörande för många fiskar.
Det finns många slags putsarfiskar. Den ’blå putsarfisken’ (Labroides dimidiatus) är ganska väl beskriven. Det var förresten under ett dyk för att studera dem, som Redouan Bshary upptäckte samspelet mellan havsabborren och muränan.
På putsningsstationerna råder sedvanliga marknadskrafter och många hantverkare konkurrerar om kunderna. Det finns platser med många etableringar och kritiska kunder, det finns platser där kundtrycket överskrider putsarfiskarnas kapacitet. Utbud och efterfrågan fungerar som balanserande krafter. Bshary upptäckte att långväga gäster gärna prioriterades framför medlemmar av lokalbefolkningen; de senare finns ju ändå på plats och har inte några andra att vända sig till.10
Putsarfiskarna har många kunder och att hålla reda på dem kräver personminne. Det har visat sig att de verkligen kan skilja mellan ett bekant ansikte och en nykomling. Sedan är det en öppen fråga hur många de kan hålla reda på.11 Antagligen känner de åtminstone igen de kunder som de har försyndat sig mot och som kräver särskilt bemötande.
Försyndelser kan bestå i att falla för frestelsen att ta en tugga av kundens skyddande slem som kan kännas smakligare än att knastra på parasiter. Det kan å andra sidan leda till förlust av en kund, man kan bli jagad, i värsta fall uppäten. Samtidigt måste kunden tänka på sitt anseende. Det är inte många vill ta sig an en kund som äter upp en. Ofta räcker en tillrättavisning för att syndaren ska ta sig samman.12
Kunderna å andra sidan kan simma runt och studera utbudet av putsare och försöka hitta pålitliga och duktiga putsare. Hur de sköter sig syns ju på kunden de behandlar. Putsarna å sin sida vet att de är påpassade, vilket hjälper dem att hålla igen och sköta sig.13
För att lugna en upprörd kund och kanske för att framstå i positiv dager, kan putsarfisken smeka den förfördelade kundens rygg med bröst- och bukfenorna. Funkar ibland och ibland inte.
En kund som vill bli putsad signalerar det genom att gapa stort eller inta ovanliga kroppsställningar. Putsarfiskarna kan till och med arbeta inne i munnen på stora rovfiskar utan att riskera livet. Rovfiskar vet att bli svartlistad från deras tjänster är att riskera hälsan.
Nästa klipp belyser det där med bedrägligt beteende; man nafsar inte ens en liten bit av en kund.
Muräna och havsabborre har ett effektivt jaktsamarbete; honungsvisaren ser människan som ett redskap för att komma åt vax och honung; för att smörja generösa kontakter kommer kråkor med presenter; vårtsvin ber sebramanguster om hjälp att bli av med parasiter; i havet finns putsarfiskar och putsarräkor – ett samarbete där båda parter vinner är livets signum.
De blå putsarfiskarnas företagsby demonstrerar grundläggande marknadskrafter: konkurrens, pr, utvärdering, klagomål, ursäkter, girighet, fusk, bedrägeri, sanktioner, framgångar och misslyckanden, förtroenden och misstänksamhet allt genomsyrat av oskrivna regler och allt återfinns i mänskliga förrättningar. Med undantag för att naturen inte ger plats åt ohämmad girighet.
Det är inte vi människor som förmänskligar djur, det är djur som visar varifrån vi fått våra beteenden.
Därför kan vi föreställa oss hur muränan och abborren tänker, inte i ord och begrepp, men som en medveten akt av samarbete. Vi kan förstå honungsvisaren som hämtar hjälp, för vi gör likadant när det är något vi behöver hjälp med. Vi väljer förmodligen hantverkare lika omsorgsfullt som putsarfiskarnas kunder väljer putsare. Varför skulle vi bli förvånade över att det finns ett socialt samspel i den natur som vi fötts i?
Människan delar många av sina egenskaper med andra djur. Det som är unikt för människan är spännvidden. Människan är extrem: extremt grym till extremt kärleksfull; extremt snål till extremt givmild; extremt misstänksam till extremt godtrogen; extremt arbetsvillig till extremt lat; extremt laglydig till extremt kriminell; extremt radikal till extremt konservativ och så alla nyanser däremellan förstås.
Människans språk med fasta begrepp är en styrka, men också en svaghet. Begrepp kan nöta ner och desarmera. Vem tänker att revbensspjäll à x kronor kilot är bröstkorgspartier från en kännande varelse som fått halsen avskuren efter ett påvert liv som avslutats i skräck och fasa.
Objektifiering av naturen är ett naturligt förhållningssätt i en civilisation som bryter malm, skövlar skogar, tömmer vattenmagasin, behandlar djur som råvaror, asfalterar, planerar, spränger och demolerar med enbart sitt gigantiska civilisationsego som rättssubjekt.
Det finns ingen korrelation mellan intelligens och dumhet; dumhet uppträder inom de mest sofistikerade förvaltningar, inom högt specialiserad vetenskap, hos världsledande politiker, inom ekonomi och inte minst hos folk i allmänhet. Den är dum som skadar sig själv genom att skada andra.
Mikroplast finns i människors blod16, ett par miljoner svenskar har höga halter PFAS i drickvattnet17, världen över dör årligen sju miljoner människor av luftföroreningar18 – årligen! – men utan att orsaka samma uppmärksamhet som covid-19.
Att fiskar, fåglar, sköldpaddor dör av plastskräp som flyter i oerhörda mängder i världshaven hindrar inte att ny plast hela tiden fylls på. Ingenting tycks kunna stoppa förstörelsen av luft, hav och jord; den når ända in i cellerna hos levande organismer. Den stoppas inte med konferenser, protokoll och avsiktsförklaringar.
En till synes övermäktig makt driver ett oupphörligt flöde av ny teknik och otestade substanser som släpps utan att någon vet vilka konsekvenser de för med sig. Fossilsamhället ska trappa ner, men pilarna pekar åt ett annat håll. Antropocen är inte människans tidsålder, utan hjälplöshetens.