Utbudet av videoklipp på nätet är minst sagt yvigt. Om man letar efter material till en skruvad världsbild är det bara att klicka runt och suga i sig. Har man krav på lite ordning, måste man i första hand rannsaka sig själv, det är väldigt lätt att övertolka klippen, särskilt när de visar beteenden som stärker ens egna fördomar eller värmer ett naturromantisk hjärta. Vem vill inte se godhet, vänlighet och omsorg bland både människor och djur? Man kan inte utan vidare godta allt som visas av söta, kloka, modiga och märkvärdiga djur. Det finns ändå tillräckligt med material med situationer som får gränsen mellan människa och djur blekna och bli allt svårare att urskilja.
Man möter djur bäst med känslomässiga upplevelser. Vårt begreppsmässiga tänkade är för extremt och exklusivt mänskligt för att ensamt kunna bygga broar till djuren. Tänkandet kan bara vara en vaktpost, ett stöd och en förnuftig ledsagare, men upplevelsen hör till känslolivet.
Tänkandet betyder inte så mycket som man i allmänhet tror. Åsikter och ställningstaganden bildas för det mesta utifrån hur vi känner. Sedan får tanken uppgiften att samla argument som bekräftar det riktiga i ställningstagandet.
Iakttagelser och berättelser ur vardagen utgör förmodligen en stor del av varje människas samlade kunskap om världen. Sådana erfarenheter kallas inom vetenskapen för ’anekdoter’. Som den om katten som vet att väcka folk:
Det är morgon, folk sover, men katten vill äta och bli utsläppt. Först ett vanligt försök på katters vis: jama, småprata, buffa, trampa runt med klorna. Hjälper inte det börjar rond två. Katten försvinner ut i köket och strax därpå åker duken med det som står på bordet ner på golvet, tidningskorgen välter, bestick och kastruller rasar och skramlar, allt som ger ljud ifrån sig ingår i arsenalen. Det brukar hjälpa. Efter ett par gånger vet folk vad som gäller.
Det här var ett exempel på en anekdot, en berättelse som saknar vetenskapligt värde eftersom den inte har verifierats. Första frågan är som berättelsen är sann. Andra frågan är om det är bevisat att kattens avsikt är att väcka folk. Det kan ju tänkas att det bara är ett uttryck för kattens sätt att leka. En berättelse av det här slaget kan med vetenskapens nuvarande sätt att betrakta världen aldrig bli annat än en lustig iakttagelse, en skröna. Dessutom gäller iakttagelsen bara en viss kattindivid och är därför bara av begränsat intresse. Naturvetenskapen har ett begränsat intresse för ett enskilt subjekt om det inte går att se det som ett objekt.
Om jag påstår att katter kan stå på bakbenen som en människa, måste jag ofta ta fram klipp på något filmmedium för att bli trodd.
På nätet finns flera liknande klipp med katter som står och går på två ben. Liksom mängder med mer eller mindre osannolika och överraskande beteenden.
Varför står katten på bakbenen? Det vet vi inte. Kanske för att få överblick. Kan vara ett inlärt trick. Det finns en gräns för vilken kunskap man kan få ut av ett klipp. Men mängden av
Jag tänker mig en väg där anekdoter tas på allvar. Klippen på nätet utgör ett så enorm mängd dokumentation från hela världen att det vore en synd att inte söka kunskap ur dem. Men visst, det kräver försiktigthet och ett gott omdöme.
”Man ska inte föreställa sig att man som människa kan förstå vad ett djur känner eller tänker”. Det är något man får höra då och då. Men människan är också ett djur, en av de stora aporna. Fast mer förvirrad.
Neuronerna som bygger upp nervsystemet finns redan hos maneter. Kräldjur och fiskar har samma organuppbyggnad som vi, med tarmar, lever, njurar, ryggmärg, centralt och perifert nervsystem, smärtsensorer och sinnesorgan. Samma kemi som hos djuren styr människans sexualfunktioner, stresspåkoppling, aggressivitet, välmående och rädsla. Det är en konstig inställning att vi skulle stå alldeles främmande inför djuren omkring oss.
Gränsen mellan oss och de andra djuren är konstlad och skapad av en olycklig blandning av rädsla, mindervärdeskänslor, högmod, kritiskt tänkande och inte minst ett maktbehov som parat med en girighet som oförtröttligt genererar argument för den starkes rätt att bruka andras liv för egen vinning.
Det här är en beskrivning av naturvetenskapens sämsta sidor – oviljan att pröva nya idéer – men så var situationen under större delen av nittonhudratalet. Naturvetenskap borde bara vara en metod, ett verktyg, men för många har den blivit en världsåskådning, ett sätt att se på hela tillvaron och alla dess möjligheter och nyanser.
Människan är extrem på många sätt. Finns det något annat djur som kan visa sådan ömhet och självuppoffring som människan och samtidigt vara i stånd till de mest bestialiska illgärningarna. Finns det något annat djur som kan lösa så intrikata problem och samtidigt snärja in sig i ett självgenererat inferno?
Finns det något annat däggdjur som har kunnat anpassa sig till i stort sett alla jordens livsmiljöer? Finns det något annat djur som har makt att påverka och förändra jordens levande natur och vara skövlare och samtidigt vara i stånd att fullständigt och omärkligt under tusentals år leva som en del av naturen.
Människan – eller man kanske borde begränsa sig till den västerländska civilisationen – är extrem också när det gäller att sätta tänkandet och hjärnans betydelse i centrum. Intelligens som ett adelsmärke och en etikett för existensberättigande. Som om tänkandet vore den enda vägledning vi har i livet. Är inte det en illusion?
Ett tankeexperiment: Låt oss undersöka hur folk ställer sig till kärnkraft. Resultatet kommer in och presenteras i pressen. Hur många av de som tagit ställning och svarat har verkligen kritiskt undersökt vad kärnkraft innebär, från urangruvor, nödvändig infrastruktur, säkerhetsfrågor, ekonomi, drift, slutförvar, nedmontering?
Det vi kallar demokratiska val: hur många har verkligen satt sig in i vad de olika partierna står för? Är det verkligen kritiskt tänkande och faktagranskning som leder fram till ett ställningstagande? Eller är det så att man tar känslomässig ställning baserad på uppfostran, vanor och opreciserade erfarenheter, för att sedan söka efter de argument som kan motivera ens ställningstaganden?
Jag lämnar frågan öppen. Jag tror inte vi använder tänkandet så grundligt som vi antagligen föreställer oss. Känslan styr mer än vi tror. I det här sammanhanget, videoklipp med djur, ska tänkandet få hjälpa till med att sovra och varna, uppmärksamma motsägelser och bedrägerier, men det måste vara med känslan som vi närmar och djuren och och oss själva, ett djur bland andra djur.