GRANSKNING AV VIDEOKLIPP

Utbudet av videoklipp på nätet är minst sagt yvigt. Om man letar efter material till en skruvad världsbild är det bara att klicka runt och suga i sig. Med krav på lite ordning måste man i första hand rannsaka sig själv, det är väldigt lätt att övertolka klippen, särskilt när de visar beteenden som stärker ens egna fördomar eller värmer ett naturromantisk hjärta. Vem vill inte se godhet, vänlighet och omsorg bland både människor och djur? Man kan inte bara godta allt som visas av söta, kloka, modiga och märkvärdiga djur. Det finns ändå tillräckligt äkta material som visar egenskaper som gör att gränsen mellan människa och djur bleknar och blir allt svårare att skönja.

Man möter djur bäst med känslolivet. Vårt begreppsmässiga tänkade är för extremt och exklusivt mänskligt för att ensamt bygga broar till djuren. Tänkandet kan vara en vaktpost, ett stöd och en förnuftig ledsagare, men själva upptäckterna och förbindelserna hör till känslolivet.

Tänkandet betyder inte så mycket som vi i allmänhet tror. Åsikter och ställningstaganden har vi många gånger gjort med ledning av känslor. Sedan följer tanken efter och söker argument och bekräftelse.

Iakttagelser och berättelser ur vardagen utgör förmodligen den allra största delen av varje människas samlade kunskap om världen. Sådana erfarenheter kallas inom vetenskapen för ”anekdoter”. Som den om katten som vet att väcka folk:

Det är morgon, folk sover, men katten vill äta och bli utsläppt. Först ett vanligt försök på katters vis: jama, småprata, buffa, trampa runt med klorna. Hjälper inte det börjar rond två. Katten försvinner ut i köket och strax därpå åker duken med det som står på bordet ner på golvet, tidningskorgen välter, bestick och kastruller rasar och skramlar, allt som ger ljud ifrån sig ingår i arsenalen. Det brukar hjälpa. Tekniken tillämpas inte så ofta; efter ett par gånger vet folk vad som gäller.

Det här var ett exempel på en anekdot, en berättelse som saknar vetenskapligt värde eftersom den inte har verifierats. Första frågan är som berättelsen är sann. Andra frågan är om det är bevisat att kattens avsikt är att väcka folk. Det kan ju tänkas att det bara är ett uttryck för katters vanliga sätt att leka. En berättelse av det här slaget kan med vetenskapens nuvarande sätt att betrakta världen aldrig bli annat än en lustig iakttagelse, en skröna. Dessutom gäller iakttagelsen bara en viss kattindivid och är därför bara av begränsat intresse.

När jag har påstått att katter kan stå på bakbenen har jag ibland blivit bemött med misstroende. Men bland klippen på Youtube finns många bevis.

Varför står katten på bakbenen? Det vet vi inte. Kanske för att få överblick. Kan vara ett inlärt trick. Det finns en gräns för vilken kunskap man kan få ut av ett klipp.

”... det finns många anekdotiska bevis. Jag hittar ideligen inlägg på Facebook med hajar, späckhuggare, hundar och andra djur som gör intressanta saker. Jag har ett förslag som jag skulle vilja formulera som en policy: Varför inte samla och se vad det kan ge? I denna stund sitter folk och analyserar inlägg på Twitter och Facebook. De utför en vetenskaplig analys som kan tala om vad folk tänker och känner. Jag tror att vi skulle kunna göra samma sak med anekdotisk dokumentation med djur.1
Con Slobodchikoff, min översättning

Jag tänker mig en väg där anekdoter tas på allvar. Klippen på nätet utgör ett så enorm mängd dokumentation från hela världen att det vore en synd att inte söka kunskap ur dem. Men visst, det kräver försiktigthet och ett gott omdöme.

”Man ska inte föreställa sig att man som människa kan förstå vad ett djur känner eller tänker”. Det är något man får höra då och då. Men människan är också ett djur, en av de stora aporna.

Neuronerna som bygger upp nervsystemet finns redan hos maneterna. Kräldjur och fiskar har samma organuppbyggnad som vi, med tarmar, lever, njurar, ryggmärg, centralt och perifert nervsystem, smärtsensorer och sinnesorgan. Samma kemi som hos djuren styr människans sexualfunktioner, stresspåkoppling, aggressivitet, välmående och rädsla. Det är en konstig inställning att vi skulle stå alldeles främmande inför djuren omkring oss.

Gränsen mellan oss och de andra djuren är konstlad och skapad av en olycklig blandning av rädsla, mindervärdeskänslor, högmod, kritiskt tänkande och inte minst ett maktbehov som parat med en girighet som oförtröttligt genererar argument för den starkes rätt att bruka andras liv för egen vinning.

”Under min formella utbildning fick jag mig de klassiska direktiven till livs: se till att du aldrig överför den mänskliga erfarenhetsvärlden – värderingar, tankar eller känslor – till andra djur. (Det man gör då kallas ’antropomorfism’.)
Om man ställde sig frågan vad för slags känslor som låg bakom ett visst beteende var man inne på förbjuden mark. /.../ Det gick an att säga ’Elefanthonan ställde sig mellan kalven och hyenan’. Elefanter vet ju att hyenor utgör ett hot; hon skulle aldrig ställa sig mellan kalven och en antilop. Men om man sa ’Mamman ställde sig så att hon skyddade sitt barn från hyenan’ hade man gått över gränsen. Det var antropomorfiskt eftersom vi aldrig kan veta vad mammans avsikter var.
Under den period som studiet av beteenden höll på att etableras som vetenskap fanns det skäl att sätta rödflagg på ’antropomorfism’. Men när mindre begåvade forskare skulle följa i spåren av de nobelprisvinnande pionjärerna2 kom ordet ’antropomorfism’ att fungera som en piratflagga. Där ordet dök upp var det bara att vänta på attacken. Du fick inget publicerat och med den akademiska världens villkor &rsqtuo;publicera eller försvinn’ var ens jobb i fara.
Om man bara undvek att anta att djur hade tankar och känslor, så var man på säkra sidan. Men just genom att bannlysa allt som ansågs vara antropomorfiskt begick behaviouristerna ett fel åt andra hållet. De cementerade den antropocentriska uppfattningen att det bara var människor som är medvetna och har känslor.” 3
Carl Safina, min översättning.

Det här är en beskrivning av naturvetenskapens sämsta sidor – oviljan att pröva nya idéer – men så var situationen under större delen av nittonhudratalet. Naturvetenskap borde bara vara en metod, ett verktyg, men för många har den blivit en världsåskådning, ett sätt att se på hela tillvaron och alla dess möjligheter och nyanser.

Människan är extrem på många sätt. Finns det något annat djur som kan visa sådan ömhet och självuppoffring som människan och samtidigt vara i stånd till de mest bestialiska illgärningarna. Finns det något annat djur som kan lösa så intrikata problem och samtidigt snärja in sig i ett självgenererat inferno?

Finns det något annat däggdjur som har kunnat anpassa sig till i stort sett alla jordens livsmiljöer? Finns det något annat djur som har makt att påverka och förändra jordens levande natur och vara skövlare och samtidigt vara i stånd att fullständigt och omärkligt vara en del av naturen och leva så under tusentals år.

Människan – eller man kanske borde begränsa sig till den västerländska civilisationen – är extrem också när det gäller att sätta tänkandet och hjärnans betydelse i centrum. Intelligens som ett adelsmärke och en etikett för existensberättigande. Som om tänkandet vore den enda vägledning vi har i livet. Är inte det en illusion?

Ett tankeexperiment: Låt oss undersöka hur folk ställer sig till kärnkraft. Resultatet kommer in och presenteras i pressen. Hur många av de som tagit ställning och svarat har verkligen kritiskt undersökt vad kärnkraft innebär, från urangruvor, nödvändig infrastruktur, säkerhetsfrågor, ekonomi, drift, slutförvar, nedmontering?

Det vi kallar demokratiska val: hur många har verkligen satt sig in i vad de olika partierna står för? Är det verkligen kritiskt tänkande och faktagranskning som leder fram till ett ställningstagande? Eller är det så att man tar känslomässig ställning baserad på uppfostran, vanor och opreciserade erfarenheter, för att sedan söka efter de argument som kan motivera ens ställningstaganden?

Jag lämnar frågan öppen. Jag tror inte vi använder tänkandet så grundligt som vi antagligen föreställer oss. Känslan styr mer än vi tror. I det här sammanhanget, videoklipp med djur, ska tänkandet få hjälpa till med att sovra och varna, uppmärksamma motsägelser och bedrägerier, men det måste vara med känslan som vi närmar och djuren och och oss själva, ett djur bland andra djur.





1 Con Slobodchikoff (2014) Animal Language at conference ”The Science of Animal Thinking and Emotions” Washington DC March 17–18
2 Karl von Frisch, Konrad Lorenz och Nikolaas Tinbergen fick nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973 ”För upptäckter rörande organisationen och utförandet av individuella och sociala beteendemönster”.
3 Carl Safina (2016) Animals think and feel: Précis of Beyond words: What animals think and feel Animal Sentience 2(1)
Ett utförligare resonemang finns i Carl SafinaSafina (2015) Beyond words: What Animals Think and Feel Henry Holt New York sid. 26ff