Gränser

Under större delen av nittonhundratalet såg majoriteten av forskarsamhället djur som automater, styrda av instinkter och inlärda beteenden. Den dominerande forskningsinriktningen var behaviorismen, psykologins längtan efter att bli tagen på allvar som en naturvetenskaplig disciplin, grundad av Watson och Skinner. Där kunde man få med siffror och tabeller.

Det är inte förrän mot slutet av nittonhundratalet som det började vara möjligt att tala om djur som medvetna, reflekterande och kännande varelser.

Behaviorismen gjorde en del viktiga upptäckter, men till priset av blindhet för djurens behov som reflekterande och kännande varelser. Det är inte förrän mot övergången till tjugohundratalet som Darwins syn på djurens själsliga förmågor återvänder, synen att de själsegenskaper som kännetecknar människan inte uppstod över en natt utan föds ur ett växande kontinuum genom hela evolutionen som en ”skillnad i grad, inte i art”. Det blev åter möjligt att tala om djurs medvetande, tänkande, medkänsla och moral.

Djurklipp på internet visar för det mesta djur som lever nära människor. Om man tycket att närheten till människor och ett liv i relativ säkerhet gör dessa klipp ointressanta kan man fråga sig om beteendet hos en människa som lever i trygghet är mindre intressant än beteendet hos en människa som befinner sig i en utsatt situation.

När beter sig en människa naturligt? På jobbet? Med familjen? På en skogspromenad när ingen ser? Beteendet i olika situationer blottar olika egenskaper; en människa under fara kan visa sidor som kanske aldrig hade kommit fram annars, men det innebär inte att situationer i harmoni och trygghet inte har något av intresse att förmedla.

En naturfotograf som ger sig ut för att fånga vilda vargars beteende besväras förmodligen om vargarna blir närgångna och människotillvända. Då försvinner en del av vildmarkskänslan. Naturfotografen vill vara transparent, inte synas, inte märkas, bara vara ett öga som dokumenterar det som pågår när igen människa finns i närheten. Det är ett sätt att se på vad som är naturligt.

Man kan fråga sig vad som är onaturligt. Jordklotet myllar av liv och verksamhet. Kan något kan uppstå utan att det funnits förutsättningar? En bäver som bygger en damm beter sig naturligt. En kapuchinapa som använder en sten för att öppna en nöt beter sig naturligt. Kråkor som lägger nötter framför bilar som väntar på rött ljus för att få dem krossade beter sig naturligt.

Är kråkornas beteende naturligt, men bilarna onaturliga? Är det onaturligt att använda naturliga möjligheter? Är människans teknologiska samhälle onaturligt eller har människan bara använt de möjligheter som stått till buds? Skapar människan onatur när hon bygger nya molekyler som inte funnits förr? Eller är det onaturligt när en kaledonsk kråka böjer en krok av en människotillverkad ståltråd för att nå ett planerat mål?

Är inte besinmackar, tandkräm och sojaodlingar lika naturliga som hela den västerländska civilisationen? Getingar tuggar trä och bygger cellulosabon, människan hittar på och uppfinner. Är det onaturligt för människan att konstruera nytt eller är det som människan konstruerar onaturligt för att hon själv vill lyfta sig över naturen och tar avstånd från den?

Är det där det onaturliga kommer in – avstångstagandet, självförhävelsen, makten att basera en hel civilisation på en lögn?

Om man ser på jorden med en rymdvarelses ögon, utan att känna till någon uppdelning i djur och människa, kultur och natur, bara iakttog livet på jorden som genom ett mikroskop, skulle det då falla sig naturligt att betrakta vissa företeelser som onaturliga, att de måste hållas avskilda från alla andra skeenden på jorden?

Kanske en organism skulle skilja ut sig. En organism som mer än någon annan varelse kan uppvisa extrema beteenden: från varm och innerlig kärlek till glödande hat, från varsam hantering av jorden till hänsynslös skövling, från eftertänksamhet och visdom till manisk verksamhet och dårskap, från generös altruism till egoistisk girighet. De här egenskaperna finner man också hos andra djur, men inte i dessa extrema yttringar.

Natur, kultur, människa, djur, naturlig, onaturlig – varför dessa gränser? Av högfärd, av rädsla, av nödvändighet? För att skapa ordning i en förvirrande tillvaro? För att finna fotfäste när marken sviktar? För att ha möjlighet att skapa sammanhang när inte längre livsnerven går att se?

”Med emotionella förmågor från stenåldern och institutioner från medeltiden har vi skapat en StarWars-civilisation med en teknologi som matchar gudarna.” 1
E. O. Wilson, min översättning

Med tanke på den djupa klyfta dagens civilisation skapat mellan sig själv och allt övrigt liv på jorden, kan det vara motiverat att ifrågasätta gränsen mellan ’natur’ och ’kultur’. Det är många som lever i illusionen att det är civilisationen som har tolkningsföreträde och kan styra och reglera jordens tillgångar och flöden.

Det är redan ett faktum att gränsen mellan djur och människa håller på att lösa upp sig. En förändring av det kollektiva medvetandet håller på att växa fram. Min tro är att om bara samhället i stort kunde se på djur, de vilda, de tama, de som ska avrättas och ätas, med den respekt de förtjänar, skulle övergreppen mot och skövlingen minska av sig själv. Många av dagens tunga och svåra problem skulle lättare finna sin lösning. Det skulle inte vara lika självklart att sätta människans intressen i första rummet.

Gränsen mellan kultur och natur, mellan människa och djur, är ingen riktig gräns, den är en föreställning, en konstruktion, en attityd. Vartefter forskningen går fram raseras gamla fördomar.

”En människoapa som kunde se realistiskt på sig själv skulle medge att trots att han kan fundera ut en raffinerad plan om det gäller att plundra en trädgård, att han kan använda stenar i slagsmål eller för att knäcka nötter, men han skulle inte klarar av att forma en sten till ett användbart verktyg. Ännu sämre skulle det gå att följa metafysiska resonemang, matematik skulle ligga långt bortom hans horisont. För att inte tala om Gud. Han skulle också medge att han inte förstår vad det betyder att beundra en storslagen vy. Vissa apor skulle å andra sidan hävda att de visst kan beundra något, till exempel sin partners färger på hud och päls. De hävdar visserligen att de med rösten kan förmedla lite av vad de varseblir och vill, men skulle aldrig komma på tanken att förknippa vissa ljud med specifika företeelser. De skulle hålla styvt på att de i alla lägen skulle ställa upp för de andra medlemmarna i flocken, riskera livet för dem om så vore och absolut ta hand om ungar som blivit övergivna. Men de måste erkänna att de knappast är lagda för känslor av kärlek till alla levande varelser, människans förnämsta kännemärke.
Visserligen är skillnaden i medvetande mellan människan och de högre djuren stor, men det rör sig om en skillnad i grad, inte i art.” 2
Charles Darwin, min översättning

En skillnad i grad, inte i art. Evolutionen är ett kontinuum där grundläggande strukturer utvecklas och förfinas. De skillnader som människan historiskt försökt hålla mellan sig och de andra djuren visar sig gång på gång vara illusioner.


”Människan använder verktyg, det gör inte djur”

Så upptäcker Jane Goodall i slutet av 1960 att schimpanser använder stickor för att peta fram termiter. Det gav genklang över hela världen. Sedan märker man fler djur som använder verktyg, från kapuchinapor till fiskar, från uttrar till hägrar. Använda verktyg är inte längre förbehållet enbart människan.



”Människan konstruerar verktyg, det gör inte djur”

Så får Alex Weir och John Marzluff en kaledonsk kråka, Betty, att visa att hon kan fundera ut hur hon ska tillverka en krok av en ståltråd för att fiska upp en liten hink med mat.3



”Människan kan hantera abstrakta begrepp som större och mindre, antal, färg och form, det kan inte djur”

Så visar Irene Pepperberg och gråjako-papegojan Alex att en fågelhjärna kan hantera bland annat färger, former, antal och begrepp som större än och mindre än. Hon påpekar också något viktigt:

”Att framhäva kommunikation med människor är inte riktigt rättvist eftersom de har sina egna sätt att kommunicera som fungerar alldeles utmärkt i den miljö de lever. På sätt och vis är det orättvist att tvinga dem att kommunicera med oss, men det är – som min mentor Don Griffin skulle säga – ett sätt att öppna ett fönster till deras inre för att se hur de bearbetar information, och hur de tänker.” 4
Irene Pepperberg, min översättning


”Människan kan sätta sig in i hur en annan tänker och känner, det kan inte djur”

Så kommer många iakttagelser om djur som visar sig förstå vad som pågår i ett annat djurs medvetande: Drongon som lär sig härma surikaternas varningsrop för att få dem att gömma sig och sedan kunna sno åt sig deras mat; bläckfiskar som lurar rivaliserande hanar genom visa sin granna sida mot en hona, men en honas färger mot en rival 5; fåglar som låtsas gömma mat när de känner sig iakttagna, särskilt om de själva är benägna att stjäla från andra.6


”Människan har moral och vet vad rättvisa är, det vet inte djur”

Empatisk förmåga, känsla för rättvisa, förmåga att visa omsorg finns hos åtminstone alla primater, hos hundar och fåglar. Människan är inte ensam om känna sig kränkt vid orättvis behandling.

”Människor tar till sig kunskaper genom att lära av varandra och skapar kultur genom att föra kunskaperna vidare till kommande generationer, det gör inte djur”

I mitten av 1950-talet upptäckte man att vissa fåglar har dialektala sångmönster som de lär vidare mellan generationerna. I Japan upptäcktes en lokal kultur bland makaker som innebar att de tvättade sötpotatis i vatten. Nu vet man att det finns många exempel på grupper av djur som har en eget kulturellt arv, egenheter som förs vidare från generation till generation.7

Gränsen mellan djur och människa är en konstruktion. Människan har vissa förmågor som djur saknar, djur har olika förmågor som människan saknar. Vi tillhör ändå samma släkte: livet på jorden. Människan är ett djur, en apa; inte bara avlägset släkt med apor, utan precis en apa.

Människans hjärna, nervsystem och övriga organ har inte uppstått plötsligt hos just människan, utan ärvts genom ett evolutionärt kontinuum. Det finns ingen anledning att betrakta empati, känsla för rättvisa, förmåga att sörja, upplevelse av smärta, glädje och andra liknande erfarenheter som något som plötsligt uppstod i och med uppkomsten av en specifik art, Homo sapiens.

En spännande tanke är hur vi skulle behandla en varelse av arten Homo erectus eller Homo neanderthalensis om de fanns levande i dag? Skulle mänskliga rättigheter gälla för dem? Hur långt ner i släktträdet räcker respekten för en annan varelses liv?

”Människan är inte avskild från djurriket, hon är en del av det. Den skillnad som uttrycks med orden ’vi’ och ’de’ skapar en falsk bild och är roten till mycket lidande. De ingår i en mentalitet som låter vissa tillhöra och andra bli uteslutna och får som följd att starka människor utövar ett förtryck av de svaga genom etiska, religiösa, politiska eller sociala konflikter.” 7
Marc Becoff, min översättning

Yuval Noah Harari har ett perspektiv som berättar om ett avgörande ’vi’ som kan förklara hur människan har vunnit herravälde över jorden genom att i stora flexibla grupper kunna hantera en dubbel verklighet: en objektiv, som vi delar med andra djur och en immaginär, som skapas av oss själva. En illusion, som i slutänden kan innebära människans avskaffande.





1 E.O.Wilson (2012) The Social Conquest of Earth
2 Charles Darwin (1874) The Descent of Man
3 Fler filmade exempel på arbetet med kaledonska kråkor finns på Behavioural Ecology Research Group, University of Oxford
4 Irene Pepperberg (2009) Alex & Me Harper, Paperback (2009) – Citat finns i NPRs Terry Gross intervju med Irene Pepperberg i slutet av boken.
5 Colum Brown et al. (2012) It pays to cheat: tactical deception in a cephalopod social signalling system, Biology letters 8(5): 729-732
6 J Dally et al. (2006) Food-caching western scrub-jays keep track of who was watching Science 2006a (312): 1662–1665
7 Whiten, Andrew (2021) The burgeoning reach of animal culture, Science April 2, 2021
8 Marc Becoff (2007) Animals Matter: A Biologist Explains Why We Should Treat Animals with Compassion andRespect, Shambhala