Tolkning

Anekdoter kan ha inbyggda felkällor som kan undvikas med experimentella studier av god design och strikt metodik. Å andra sidan kommer laboratoriemiljön alltid vara steril och konstlad och kan aldrig kan ersätta iakttagelser i det levande livet. Det man vinner i säkerhet och precision förlorar man i autenticitet.

När jag berättar att Tookie, hunden som bodde med oss, spontant hade valt att gå över gatan på ett övergångsställe väcker det ibland beundran och kommentarer om att det måste vara en klok hund. – Det här är ett exempel på en anekdot, en enstaka iakttagelse som inte berättar att samma hund andra gånger valde helt andra platser att korsa gatan.

Å andra sidan kunde jag berätta om Bera, som hela tiden väljer just ett övergångsställe. – Haken är att det råkar sammanfalla med en lämplig passage över till en återvinningsstation som hon gärna stryker förbi på sin promenad.

En damm med karpar, ett par svarta svanar. Svanarna plockar åt sig något ur ett tråg. De doppar näbben i vattnet bland karparna som samlats kring dem. Så en röst: ”Feeding the fish”. Och så efter en stund: ”They have a good relationship you know”.

På Youtube finns ankor, gäss, vita och svarta svanar som allesammans matar fiskar, ett beteende som har lett till många reflektioner. På Enviro News finns en lång utläggning om fenomenet under rubriken Black Swans Kindly Feed Their Lunch to Hungry Koi Fish — Tell Us Why! och man ställer sig följdfrågan ”Är svanen en extremt godhjärtad och omhändertagande fågel? Eller är de bara så korkade att de ger bort sin mat till några som inte kan dem något i gengäld?”

Enviro News ger två möjliga förklaringar: Några hävdar att fiskarnas öppna munnar påminner om svanungarnas öppna gap. Teorin är att de öppna gapen triggar svanarnas instinkt att mata sina ungar. Det kunde i så fall vara ett exempel på Nikolaas Tinbergens hyperstimuli, man reagerar med ett adekvat beteende på fel stimuli. Den här förklaringen förutsätter förstås att svanar matar sina ungar. Men de gör de inte.

En annan förklaring är att maten i trågen är torr och en lång hals är betjänt av att maten är uppblött. Studerar man de olika klippen noga ser man att svanarna i själva verket försöker sticka ner näbben där det för tillfället är relativt fiskfritt. Det kan vara lite knepigt att se det för fiskarna är snabbt på plats.

På ett frågeforum, Quora.com, som säger sig ha ambitionen att föra samman de som sitter inne med kunnande med de som ställer frågor, förs diskussionen om svanmatningen. En av användarna skriver:

”Jag är inte säker på att karpmunnarna påminner om svanungarnas gap. De flesta fågelungar – undantagandes svanungar – har stora orange-gula munnar som de vänder uppåt så snart en av föräldrarna kommer i närheten. Ankor, gäss och svanar har utvecklade näbbar och inte något gap när de kläcks. Föräldrarna matar inte ungarna utan leder dem till det ställe där maten finns så att de får äta själva. Också jag tror att svanarna bara vill blöta maten.”
Paul Burns, min översättning

När svanungarna kläckts tar föräldrarna dem med sig ut i vattnet och visar vad de kan äta. I det första klippet syns hur de små svanungarna snart efter kläckningen lämnar boet för att äta på egen hand. I det andra klippet syns det typiska beteendet att doppa näbben i vatten, även om maten är mjuk som kokt majs.


Det som händer är alltså att karparna försöker komma åt den mat som svanarna har i näbben när de doppar den. Vilket det egentliga motivet är, om det är för att blöta maten, skölja ner den eller ett sätt att dricka behöver vi inte bekymra oss om nu när det som står i fokus är att få en korrekt berättelse för ett klipp.

I samband med klipp om fåglar som matar fiskar dök National Geographic upp med något av en utmaning. En röd kardinal (Cardinalis cardinalis) kommer, enligt den som äger dammen, varje dag och matar guldfiskarna. Det här upprepas ett antal gången varje dag. National Geographic har piblicerat det här under rubriken Bird Filmed Feeding Goldfish—Here’s Why.

Den första frågan är om det överhuvudtaget sker något utbyte och i så fall med vad. I de båda första bilderna går det inte att se om fågeln lämnar ifrån sig något; på den tredje bilden finns ett maskformigt föremål mellan näbb och mun:

”Min förstahandsgissning är att guldfiskarnas öppna munnar i vattnet påminner till form och storlek om det öppna gapet hos en fågelunge och triggar instinkten att mata. Det är ett slående exempel på hur ett enkelt stimuli kan trigga inbyggda beteenden, även i situationer som kan verka helt fel för oss.”
Christina Riehl, Dpt of Ecology & Evolutionary Biology, Princeton

Det kan eventuellt röra sig om en fågel som förlorat sin egen kull. Men att en fågel matar ett annat djur finns det flera exempel på (men då är de tama husdjur och lever under samma tak). Det svarta huvudet är fågelns bara skinn. Varför fågeln tappar hjässbeklädnaden verkar det finnas delade meningar om. Medfött säger en del, ruggning säger andra. Parasiter är också ett tips, men det är tydligen inte ovanligt att den röda kardinalen periodvis mister den röda fjäderbeklädnaden på huvudet.

Här har vi två situationer som ser lika ut, men som i verkligheten är två olika berättelser: Svanarna doppar maten (ofta pellets) antagligen för att fukta den. Kardinalen kanske verkligen matar fiskarna även om det är osäkert om den verkligen gör det.

Det går inte att bortse från den glädje man finner när djur visar egenskaper som vi söker. Skeptikern invänder, hjärtat bejakar. En scen som den som följer kanske man gör bäst i att lämna öppen. Skeptikern måste få ett ord med i laget.

En hund jagar en pinne som kastats ut i krönet av en liten fors. Hunden hoppar i, får tag på pinnen, dras med i forsen och skulle förmodligen fortsatt hela vägen ner till selet om inte en annan hund tagit tag i pinnen och dragit pinne och hund upp på fast mark. Hunden räddas från vidare forsränning och hjälten får pinnen för sig själv.

Vad tänkte hjälten på? Avsikten är så klart att hugga tag i pinnen, men motivet? Kanske var det verkligen en hjälte som ryckte in och räddade en kamrat i utsatt läge, eller var det bara för att komma åt pinnen? Iakttagaren hör två röster, en som hyllar en hjärtevärmande insats, en som tvivlar. När man inte kan avgöra borde väl den rimligaste positionen vara ”Jag vet inte”.

Motivet för en handling är för det mesta svårt, för att inte säga omöjligt, att fastställa. Avsikten ser man ofta ganska lätt, det vill säga man kan ofta avgöra vad handlingen syftar till, men vad som utlöser handlingen är svårare att bestämma.

Ta till exempel katten som rusar ut och kör bort hunden (avsnittet Berättelse, avsikt och motiv). Det är inte svårt att förstå att avsikten är att köra bort hunden. Men varför kör katten bort hunden? För att rädda pojken? För att skydda sitt territorium? På grund av tidigare uppgörelser? Har egna ungar i närheten?

Trots all osäkerhet kan man i vissa fall med en rimlig felmarginal ana motivet om man känner djuret väl. Egenskaper kan vara på det personliga planet; man känner en hund och har erfarenhet av hur den beter sig och reagerar. Egenskaperna kan också vara på artnivå; det finns ofta dokumenterade erfarenheter om hur en viss art beter sig i olika situationer, men man måste alltid räkna med individuella drag

Det finns många klipp med flodhästar som sägs rädda zebror, gnuer och antiloper från krokodiler. Flodhästar är vegetarianer men med en omvittnad kort stubin och en alldeles bestämd åsikt om hur det ska gå till inom det område som är deras. Tålamodet är extremt kort. Här följer ett intressant klipp som visar vad de flesta ’räddningsaktionerna’ egentligen går ut på.

Mala Mala viltreservat, Sydafrika: En flodhäst står alldeles i kortänden av en långsmal lergrop på 10 à 15 meters längd. Gropen omges av två ganska branta sluttningar med torr jord och sparsam vegetation. Två vildhundar på stranden längs bortre långsidan av gropen. De har fått bett om huvudet på en antilop. En tredje och en fjärde vildhund ansluter sig och till slut är de fem.

Då ingriper flodhästen genom att springa ner i lergropen och snett upp mot stranden med hundarna och kör bort dem. Vildhundarna släpper sitt byte och backar varpå antilopen tar ett språng ner i leran där den fastnar. Flodhästen kliver ner i gropen, betraktar antilopen, gläfser till mot den och lägger sig sedan jämte antilopen till ro i lergropen. Flodhästen har nu placerat sig mellan stranden med hundarna och antilopen i leran.

Ett tillfälligt lugn råder. På stranden står hundarna avvaktande. Här sker ett klipp i filmen och i nästa scen har en av hundarna tagit sig runt till den hitre stranden av lergropen och står nu så att den kan komma åt antilopen och biter efter den. Hur lång tid som förflutit från den förra scenen vet vi inte. Vad som hänt under den odokumenterade tiden kan eventuellt ha betydelse för utgången. Greppet som hunden får om antilopen är inte kraftigare än att antilopen kan skaka sig loss. Nu är det inte lugnt längre.

Flodhästen vaknar till och biter flera gånger efter antilopens huvud, går sedan ett par meter åt sidan och sätter sig med högra sidan vänd mot antilopen och vildhundarna. Huvudet är vridet så att flodhästen kan se vad som händer mellan antilopen och vildhundarna. Hundarna kommer inte åt antilopen tillräckligt för ett avslut.

Nu tar flodhästen ett ordentligt grepp över främre delen av antilopens rygg och gör några kast fram och tillbaka och släpper antilopen så att den hamnar liggandes precis i kanten av pölen. Kan mycket väl ha fått ryggraden knäckt. Hundarna kan nu ta den och fyra hundar släpar kroppen uppför sluttningen och fler hundar ansluter sig. Klippets avslutande scener innehåller svårtolkad information.

Med det här i minnet kanske man ser lite annorlunda på flodhästräddningarna. Mer än att rädda ett angripet djur handlar det om att få bort störande element, såväl anfallare som offer. Här är ett typiskt exempel. Det är värt att notera att det bara är ett par ord som förvandlar beskrivningen av scenen från ett uttalande med tveksam substans till en korrekt beskrivning: Det blir stor skillnad om man säger ”Flodhäst attackerar krokodil för att rädda ... ” jämfört med ”Flodhäst attackerar krokodil och räddar ...”. Avsikter, som dramatiserade naturfilmer är så generösa med, ska man vara försiktig med.

”MOST AMAZING EVER Hippo Attacks Crocodile To Save Antelope”

Flodhästar har ett mycket hetsigt humör och eftersom de är så lynniga kan utgången av deras ingripanden variera. Det finns exempel på hur de lugnt kan låta att offret dröjer sig kvar. Det avgörande tycks vara att det är råder lugn och ro. Så finns förstås också olika personligheter också hos flodhästar.

En obesvarad fråga är om det i alla fall förekommer att ett djur räddar, hjälper eller delar med sig till en individ av en annan art. Den frågan tänker jag återkomma till senare. Jag stannar kvar ett tag vid problemet med klippens titlar som lätt kan leda vilse och göra att tolkningen skevande.

Titeln på ett klipp fungerar ofta som tidningsrubriker: det är mer fråga om att fånga intresset än att ge en sann beskrivning. Ett exempel är följande klipp som efter att ha legat under rubriken Hund och skölpadda spelar boll (Dog and Turtle Play With Ball) numera har den mer passande titeln Aggressiv sköldpadda spelar boll med en hund.

Aggressive Turtle plays ball with a dog

Fast även den nya rubriken slår fel, den borde rätteligen vara Liten sköldpadda vill ha hundens boll för sig själv. Hur som helst måste man se upp med rubrikerna, de är ofta löst grundade.

Kombinationen sköldpadda och boll är inte ovanlig, man behöver bara söka på ”turtle play ball” så dyker det upp många exempel på boll-lekande sköldpaddor. Här är ett par exempel. Lägg märke till skillnaden i teknik. Den första nöjer sig med att fösa bollen framför sig, den andra drar in huvudet och ger bollen en ’kick’. Förmodligen en läggningsfråga, men det kan också bero på hur vana de är att hantera bollar. Eller vilka förebilder de haft.


Här, slutligen, ett exempel där man verkligen kan tala om två djur som leker med varandra. En tax, en sköldpadda och en boll.

När man ser målmedvetenheten och närvaron hos sköldpaddorna med en lek som inte har något med överlevnadsnytta att göra kan man undra hur det har kommit sig att det dröjt ända till slutet av nittonhundratalet innan det blev legitimt att tala om att djur kan ha ett medvetande. Det vill säga i vetenskapliga sammanhang. Många som umgåtts med djur och tagit dem på allvar har väl aldrig hyst några tvivel.

När ändå sköldpaddor är på tal kan det vara på plats med några exempel på empatiskt beteende, att ge hjälp åt den som behöver.



Lättlurade ögon

Ett problem som också måste tacklas är hur lätt man med teknikens hjälp ken lura ögat med förhållandevis enkla medel. Det behövs inte längre en förmögenhet för att skapa naturtrogna rörliga fantombilder av fysiska personer och få dem att leverera vilka budskap som helst även om de ligger ljusår från vad den avbildade personen egentligen står för. Det bäddar för en farlig tid. Naturligtvis drabbar det också de klipp vi är intresserade av:

I det här fallet fanns det inte några dolda avsikter, en reklamfilm för odlad (!) lax, det framgick väl? Klippet visar att det finns möjligheter att skapa ganska realistiska scener utan verklighetsförankring. Nästa exempel då? Finns det något som tyder på att klippet är manipulerad verklighet (annat än de förtydligande repetitionerna och hastighetssänkningarna i reprisen)?

En sak är att förtydliga ett förlopp, en annan att skapa en illusion, berätta om något som faktiskt aldrig hänt. Vi måste lära oss att se upp för dessa manipulationer av verkligheten, de lär dyka upp i sammanhang som gör dem verkligen farliga. När de handlar om människor är de möjligen svårare att avslöja än när det gäller djur och samtidigt farligare. Djurklipp lägger sig sällan i politiken.



Respekt och värdighet

Det kommer alltid finns klipp som dokumenterar svårbedömda beteenden. Situationer som kan tolkas som hänsynsfulla och omhändertagande kanske i själva verket rör sig om ett vettskrämt djur. Man kan fråga sig hur mycket SPA-känsla det är för en kanin att ligga utsträckt på rygg i ett handfat med vatten strilande på magen. Är kaninen vettskrämd och spelar död? Hur mår en igelkott som ligger på rygg i ett handfat med skumbad?

Djur är personligheter, så det kan naturligtvis finnas individer som trivs med något som för en annan är rena skräcken. Grundregeln måste i alla fall vara att se med skepsis på situationer där djuret inte på något vis signalerar att det är medspelare i situationen. Likaså när det verkar som om människan sätter sina egna intressen och preferenser före djurets. Varför skulle en igelkott skumbada?

Många klipp visar djur i utsatta situationer. Hundar springer in i väggen, katter pulsar i meterdjup snö, människor skrattar, musiken är bullrig, den ena situationen avlöser den andra, hundar, katter, kaniner, marsvin ramlar, fastnar, rullar, faller, darrar, missar – överhuvudtaget djur som misslyckas eller beter sig stereotypt och blir till åtlöje. Det är inte djuren som gör bort sig när människor visar sin bristande respekt och oförmåga till empati.

När det på det här viset handlar om mänskligt tillkortakommande ger det en aning om hur det kan vara möjligt att i ett civiliserat samhälle kalla kännande, medvetna och tänkande varelser produktionsenheter. Av jordens samlade biomassa av däggdjur (mätt i ton kol) utgör människan 36 %, boskapsdjuren 60 % och de vilda, fritt levande djuren bara 4 %.1 Majoriteten av däggdjuren lever i ”ett evigt Treblinka”.2

Det är inte bara djuren som skändas, också människans värdighet kommer på skam. Trots tvekan ska jag visa ett exempel på respektlöshet och ömsesidigt förnedring.

Det är inte alla gånger det är så lätt att avgöra om ett beteende är ett spontant uttryck, vare sig det gäller en människa eller ett annat djur. Beteenden kan vara inlärda. Bara den här frågan skulle behöva en lång teoretisk utläggning. Vad är inlärt via en förebild, vad är inlärt genom egna erfarenheter – framgångar och misslyckanden, vad är inlärt genom dressyr, vare sig det skett med mjuka eller hårda metoder, vad är genetiskt betingat?

När det gäller Youtube-klipp kan man i alla fall försöka se upp med försök att få ett beteende framstå som något spontant när det inte är det. Många Youtube-klipp handlar om djur som lever i familj med människor. Det innebär att det vilda livets faror har ersatts med trygghet. Inga fiender och mat för dagen. När man somnat kan man sova lugnt.

Det är däremot inte livet för den stora majoriteten av jordens däggdjur. Livet i djurindustrin och i laboratorierna och andra mänskliga dödsläger innebär ett liv som inte är värdigt att leva.

Ibland hamnar man på klipp som räcker lång näsa åt ens ambitioner att tolka och förstå. Klipp som saknar logiska handtag; saknar vettigt grepp. En hund som bär en katt som en säck på en packåsna. Vad händer? Det borde finnas en förklaring, men var? Katten verkar kunna gå, stå gör den i alla fall och tar faktiskt också ett par steg. Så är hunden där igen och bär katten ända fram till dörren. Förklaringen kan ligga i rösten som hela tiden upprepar samma ord, ungefär ”damoi nisí”. Något intränat? Egendomligt i alla fall. Men allt ska inte behöva en förklaring.





1 Bar-On et al. (2018) The Biomass Distribution on Earth, PNAS
2 Isaac Bashevis Singer i novellen The Letter Writer