Berättelse, avsikt och motiv

En film förmedlar en berättelse. När olika personer ser en berättelse och ger den en innebörd uppstår två olika privata upplevelser. Två personer som sett samma film kan ha olika uppfattningar om vad den förmedlade. När vi bedömer djurklippen måste berättelse få betyda en beskrivning i ord av det filmade skeendet, så precis och opersonlig som möjligt, utan att någon form av tyckande eller omdöme läggs till. Man beskriver helt enkelt det som händer utan försök till förklaring eller värderande tillägg.

Därmed inte sagt att man måste avstå från att läsa in avsikter hos de djur som agerar i en berättelse, men man måste veta när man talar om en tolkning och när man återger själva berättelsen. Om man ser en hund som springer efter en boll är det korrekt att säga att hundens avsikt är att få fatt på bollen. Men vill man återge själva berättelsen kan man bara säga att hunden springer efter bollen och tar den i munnen. Om den nu gör det.

Vilket motiv hunden har för sitt handlande kan man i allmänhet inte veta. Roligt att leka med boll? För att sno den åt sig själv? För att göra den som kastade bollen glad? Motiv är svåra att nå fram till. Inte ens som medveten människa vet man alltid vad det är som driver en.

De här begreppen använder jag som en machete i djungeln av Youtube-klipp; för att rensa bort vanföreställningar, missförstånd, bedrägerier, önsketänkanden, för att rensa scenen så att den ligger så ren som möjligt för den mänskliga egenskap som betyder mest när det gäller att relatera till världen omkring oss: känslan. Känslolivet har alldeles för länge skuffats undan av förnuftets mätningar, logik och tabeller. Förnuftet och tanken är verktyg som kan skapa och omforma, men det är känslan som bygger broar och knyter an.

På en uppfart, bredvid en parkerad bil, sitter en liten pojke på en sparkcykel. Runt bilen kommer en hund, dyker upp bakom pojken, biter tag i pojkens ben och drar omkull honom. Två sekunder och en katt kommer utrusande och kör iväg hunden. En kvinna dyker upp och skyndar fram till pojken. Klippet avslutas med att katten förföljer hunden ett stycke och vänder sedan tillbaka igen.

Berättelsen är svår att missförstå. Hunden anfaller pojken, katten skrämmer bort hunden, kvinnan tar hand om pojken. Kattens avsikt är fullkomligt klar, att köra bort hunden. Däremot vet vi inte kattens motiv. Man vill gärna tro att det är för att skydda pojken, och så är det kanske, men kanske katten reagerar på att hunden inkräktar?

Sanningen i det här fallet är att en händelse blir begriplig. Vad vinner man med att ifrågasätta kattens insats? Alltså säga att man inte kan veta varför katten ingrep. Det vore detsamma som att säga att man inte har något som tyder på att katten är medveten om pojkens utsatta situation. Resonerar vi likadant när det gäller människor? Någon gör en livräddande insats och vi säger att vi inte kan veta varför. Kanske var det bara inför utsikten att hamna i tidningen, vem vet? I den här fallet har känslan inte svårt att se det som att katten rycker in för att rädda pojken. Sanningen i den slutsatsen ligger inte minst i att den för oss i närmare kontakt med djuren.

Även om själva berättelsen kan verka tydlig kan titeln på ett klipp leda vilse. Här är ett klipp som har titeln Duck feeding fishes (Anka matar fiskar) och visar en fågel som står och äter vid kanten av en damm. I vattnet har ett antal karpar samlats. Karparna samlas där fågeln doppar sin näbb. Utan stöd av ett reflekterande intellekt, som vill granska berättelsen noggrannare, sväljer antagligen känslan scenen med en fågel som matar fiskar. Det är ju så rörande, mötet mellan två arter.

Fågeln är inte en and eller ens en anka, utan en gås – en kanadagås. Att man måste se upp med titlarna år man acceptera. Det är inte fackfolk som lägger upp på nätet. Ett välmenande, romantiskt hjärta vill gärna se hur djur hjälper varandra. Då är ögat lätt att lura.

Gåsen matar inte karparna, karparna försöker fånga upp det gåsen eventuellt spiller när den doppar näbben i vattnet för att dricka. Någon relation mellan karparna och gåsen är svår att upptäcka; gåsen verkar närmast förvånansvärt oberörd av karparnas närvaro. (En av kommentarerna till det här klippet konstaterar torrt att ”den här snubben har valt titel på samma sätt som medieföretagen skapar journalistik”.)

Följande klipp är från ett björnhägn i Budapest Zoo den 19 juni 2014. Björnhonan Vali, ett betonglandskap och en damm i förgrunden. En björn räddar en kråka som håller på att drunkna.

I klippets början kliver Vali ner på en sten, böjer sig och petar till på något bakom stenen. En kråka flappar ut. Den har tydligen suttit fast på något vis och har nu kommit loss och flaxsimmar längs bassängkanten.

Vali tittar ner på kråkan, äter lite av grönsakerna på marken. Följer hela tiden hur kråkan simmar bort mot ett hörn på bassängen. När kråkan kommit fram till hörnet och inte kommer längre, lutar Vali sig ned, trevar efter kråkan, men lyckas inte få tag ordentligt utan måste böja sig ytterligare och tar sedan tag med munnen om kråkans högra vinge och drar upp kråkan på torra land. Det är knappt man hinner se att kråkan pickar till Vali på nosen. Vali släpper kråkan, vänder den ryggen och fortsätter mumsa på den utlagda maten.

Kråkan hamnade på rygg, ligger still en stund, flaxar till för att vända sig, kommer inte runt. Ny paus och sedan ett försök. Den här gången hamnar kråkan rättvänd på benen. Vali lunkar runt och tar sig för sig av grönsakerna på marken. I fortsättningen av klippet ägnar Vali kråkan, efter vad man kan se, inte en blick.

Det var den långa berättelsen. Här är den korta: Vali, brunbjörn på ett zoo, drar upp en kråka som hamnat i vattnet och låter sedan kråkan klara sig själv.

Varför skulle en björn bry sig om en kråka? Har hon tråkigt? Är det unikt att ett djur av en art hjälper ett djur av en annan art? Visar det att djur som inte behöver vakta på fiender och har maten säkrad, kan visa sidor som sällan kommer fram i det vilda? Man kan hålla frågorna i huvudet, svaren kommer i alla fall inte fram av bara det här klippet.

En relevant fråga är hur kråkan hamnade i vattnet. Gick den runt bland björnens mat tills Vali blev irriterad och sopade ner den i vattnet? Pågår här något annat än att en björn hjälper en kråka upp ur vattnet? Tänkte Vali äta upp kråkan, men backade vid smaken av fjädrar? Här visar sig en av Youtube-klippens stora nackdelar: det begränsade tidsfönstret, förloppen saknar ofta viktiga delar; informationen är ofullständig.

Vad händer om vi helt enkelt konstaterar något som följer av berättelsen: Valis avsikt var att dra upp kråkan ur vattnet. Av det följer att Vali räddade kråkan som annars säkert hade drunknat. Då kan vi säga så här: Vali är en björn som räddat en kråka från att drunkna. Så långt kan vi i alla fall komma. Att känslan lätt fyller på med att ge Vali ett ädelt motiv lär väl i alla fall inte skada vår relation till djur.

I en del kommentarer till det här klippet hävdas att björnen inte ser att det är en kråka, utan tror att kråkan är en fisk, att kråkan var tänkt som mat. Andra kommentarer går ut på att de som tror att björnen verkligen ville rädda kråkan är sentimentala mjukhjärnor. Åter andra kommentarer hyllar Vali och ser berättelsen som en bekräftelse på att det finns empati och omsorg i naturen och att björnar inte är grymma slaktmaskiner. Där måste man själv ta ställning, men faktum kvarstår: Vali räddade en kråka som höll på att drunkna. Då kan man väl förstå den här kommentaren: ”Man blir verkligen varm i själen när man ser sånt här”.

Klippet uppmärksammades och diskuterades i flera medier. Kråkorna var ett kapitel för sig, personalen på Budapest Zoo berättade att gråkråkor nästan tagit över anläggningen. De stjäl mat varhelst de kommer åt. Den här kråkan hade tur som träffade på Vali och inte Defoe, den andra björnen, som förmodligen hade haft en annan värdering av kråkans liv. Någon på Budapest Zoo spekulerar till och med om Valis motiv, att det var av nyfikenhet hon drog upp kråkan. Den spekulationen har lite mer tyngd än andra gissningar. Om det nu är så att den kom från en som verkligen känner Vali.1

Ändå är det vanskligt att uttala sig om en annans motiv. Varför skulle inte en välvillig tolkning som ser en vänligt sinnad björn vara att föredra före en som utan insikt menar att björnen inte kan skilja mellan fågel och fisk? Alltför ofta är det den typen av skeptisk hållning som lämnar församlingen med flaggan i topp. Själv tror jag att den typen av kommentarer, eller rättare sagt att den typen av kommentarer så lätt tar hem poängen, att det är en civilisationsdefekt, en skadad gen i det västerländska tänkandet. Det negativas seger.

Skillnaden mellan Vali och Defoe pekar på en sak som ofta förbises när man talar om djurs beteende – individualiteten. Varje art har sina typiska egenskaper, men varje individ inom arten har sina individuella egenskaper. Precis som utseenden varierar skiljer sig också beteenden. Till och med hos så små varelser som bananflugor.2 Vi måste vänja oss vid att se djur som individer. En utmaning när vi kanske inte ens alla gånger förmår att behandla främlingar som individer. Men det skulle göra världen bättre.

Ett berömt ingripande som borde vara ett övertygande exempel på empati och välvilja, utfördes av den då åttaåriga gorillahonan Binti Jua på Brookfield Zoo, Illinois, den 19 augusti 1996. En treårig pojke hade lyckats ta sig genom avspärrningen och falla ner på betonggolvet hos gorillorna, ett fall på drygt sju meter. Binti Jua tog hand om pojken, bar honom under armen fram till ingången där skötarna kunde komma och ta hand om pojken.

Mer information om Binti Jua och händelsen på Brookfield Zoo finns i Wikipedia.

Som om det vore förvånande att ett djur visar empatisk förmåga har man sökt förklaringar till hennes beteende. Några menar att det beror på att hon uppfostrats av människor sedan hon övergivits av sin egen mor. Hade man frågat lika mycket efter en förklaring om en människa hade utfört en liknande handling? Primatforskaren Frans de Waal menar att det Binti Jua gjorde var ett naturligt beteende och visar på den empatiska förmågan hos djur. Dessutom är gorillor kända för att vara vänliga och godmodiga.3

Saken hade kanske visat sig i ett annat ljus om man känt till att en likande händelse utspelades tio år tidigare, i augusti 1986 i Durell Wildlife Park i Jersey. Också här lyckades en pojke, Levan Merritt, ramla ner till gorillorna. En tjugosexårig vitrygg, Jambo, går fram till pojken, petar försiktigt på honom, håller unggorillorna på avstånd och sätter sig att vakta pojken. Följande klipp är ett par scener ur Argo Films/National Geographics film The Urban Gorilla.4 Den första delen visar hur Jambo skyddar Levan; den andra delen visar en expedition under tidigt 1900-tal. Man skulle kunna säga att klippet i sin helhet visar olika djurs förmåga till empati.

Episoden med Jambo och Levan har blivit legendarisk och har klipps in i många presentationer på Youttube. När Jambo smeker den medvetslöse pojken över ryggen använder han baksidan av handen. Mjukt, försiktigt. Han är mycket varsam. I ett av klippen ser man hur Jambo vänder blicken sökande upp mot åskådarna.5

Lägg märke till att publiken uppträder lugnt. Inga rop eller hysteriska skrik. Ändå, och trots Jambos mycket tydliga kroppsspråk, är tilliten bräcklig och oron i rösterna börjar märkas när pojken vaknar till. Oron smittar av sig på pojken som börjar tjuta vilket oroar Jambo som flyr bort och tar familjen med sig inomhus.

I ett av klippen säger speakerrösten att Jambo ”verkade vakta Levan” (appeared to guard Levan), en kommentar som aldrig någon skulle fälla om en människa betett sig likadant som Jambo. I en annan version säger speakerrösten ”Jambo ställde sig omedelbart på vakt” (Jambo immediately stood guard). Det är till den förståelsen vi måste komma.

Ett tragiskt exempel, fallet Harambe den 28 maj 2016 på Cincinnati Zoo and Botanical Garden, visar hur människors rädsla kan leda till död och olycka. Också här har en pojke, tre år gammal, fallit ner till gorillorna.

Den sjuttonårige Harambe försöker skydda pojken genom att ställa sig mellan pojken och de skrikande åskådarna. Situationen är stressande och på gorillors vis släpar han med sig pojken till en mer avskärmad plats. Det ser onekligen våldsamt ut när Harambe drar pojken med sig längs betongväggen, men personalen borde ha känt Harambe så pass väl att de kunde förstå att det var publiken som utgjorde faran. Men den kompetensen finns inte alla gånger på de parker som drivs för att tjäna pengar genom att exponera djur för en betalande publik.

Man tänkte inte på möjligheten att få folk att hålla tyst, prata lugnt med Harambe och gå in och hämta pojken. Den lösningen borde legat närmast till hands eftersom Harambe var van vid människor och aldrig hade visat tecken på aggressivitet. Man dödade Harambe dagen efter hans sjuttonårsdag.

Första versionen av filmen KingKong kom 1933. En amerikansk filmexpedition under ledning av Carl Denham reser till jättegorillan KingKongs hem, fångar honom och för honom till en främmande värld där han blir ett monster som måste dödas. När KingKong fallit ner från Empire State Building säger samme Denham: ”Det var inte flygplanen som dödade honom, det var kärleken” (It wasn't the airplanes – it was beauty killed the beast)

Hans ord är typiska för en civilisation som aldrig kunnat se sin egen spegelbild. Det var inte skönheten som dödade KingKong, det var människors hänsynslöshet, deras bristande respekt och oförmåga till empati, deras girighet, hänsynslöshet och habegär; alla dåliga sidor med makten att förvandla jorden till ett inferno.

Mordet på Harambe utlöste demonstrationer och diskussioner där gorillakännare bekräftade att Harambe verkligen försökt skydda pojken. Det ledde också till ifrågasättande av det ansvar för djurens säkerhet som vilar på djurparkerna. I ett klipp görs en jämförande analys av Harambes beteende.

Rädda hundar kan vara farliga. Aggressivitet föds ur rädsla. Med alla de maktmedel som står till buds är rädda människor – tillsammans med människor som är giriga och okunniga – ett av de farligaste djuren på jorden. Allra farligast blir det när rädsla kombineras med girighet och okunnighet.

I en av kommentarerna till ett av Jambo-klippen sägs ironiskt ”Hade det här hänt i USA av i dag hade de pumpat alla gorillor fulla med kulor, antagligen barnet också, och sedan placerat ett vapen i den döda gorillans händer och sagt att gorillan sköt pojken” Trettio år senare skulle Harambes död visa att det var en förutsägelse om framtiden.





1 Budapest Zoo
2 Jamey S Kain et al. 2012 Phototactic personality in fruit flies and its suppression by serotonin and white
3 Frans de Waal, Survival of the Kindest, New York Times (22 aug 1996)
4 National Geographic Video (1992) The Urban Gorilla (54 min)
5 itv