BRUSTNA SAMMANHANG

Föreställ dig att du är en varelse från rymden som har stannat upp vid en liten blå planet. Nu har du förstått att det finns liv på den; mer vet du inte. Du är besökare från en främmande galax.

För dig går allt nere på jorden så fort, tiden har ingen makt eftersom du trots allt är en människa och allt utspelar sig i din fantasi. Jorden förvandlas inför dina ögon. Behåll bara perspektivet som om du såg allt på avstånd

När du på ditt strövtåg i rymden upptäckte jorden, har industriröken redan börjat blanda sig med molnen, och nätet av vägar och järnvägar har redan spunnit sig långt in i landskapet. Det är få platser som inte är angripna, överallt finns det stora kala fläckar – biologisk öken, sten och asfalt. Allt verkar gå att härleda till en dominerade, invasiv organism. Är jorden infekterad av livets evolution? Temperaturen stiger och toxiska substanser äter sig in i varje vrå.

Som medveten och upplyst människa känner du säkert redan till det här, men du visste kanske inte att människan och de däggdjur hon håller fångna i den industriella djurhållningen utgör tillsammans 96 % av däggdjurens massa på jorden, de vilda däggdjuren utgör bara 4 %.1

De vilda ryggradsdjuren (däggdjur, fåglar, fiskar, groddjur och kräldjur) har minskat med nästan 70 % sedan 1970. I sötvattenmiljöer är minskningen över 80 %. Utvecklingen av jordbruk och industrier har medfört att fåglar i industriell produktion (”fjäderfä”) har större sammanlagd biomassa än alla vilda fåglar tillsammans.2

Människan har förökat sig exponentiellt, det vill säga ökningen har accelererat. På tusentalet var vi runt en kvarts miljard. Sex hundra år senare en halv miljard. Den dubbleringen tog sex hundra år.

År 1800 en miljard. Hundrafemtio år senare, omkring 1950, två och en halv miljard. Femtio år senare när det nya millenniet tog vid 6,1 miljard, mer än en dubblering på bara femtio år.

År 2020 7,7 miljarder som beräknas ha blivit 8,5 miljarder år 2030.

Människan själv som varelse, en av de stora aporna, har bevisligen kunnat existera tusentals år utan att bryta ner sin omgivning, men när Den Stora Modern blev en död kropp fanns ingen respekt kvar. Här härskar ett rövarband som girigt tömmer jorden på tillgångar utan någon tanke på att det finns andra varelser som också vill leva. Det är något fundamentalt som brustit när tillvarons grund och förutsättning förvandlas till en resurs, en vara på en marknad. Livskraftiga kulturer går inte på tvärs mot naturen.

En levande skog är inte ett virkesförråd; en levande skog är ett myller av liv, långt ifrån de sterila trädplantager som nu dominerar dagens Sverige. Sverige har aldrig haft så lite skog som nu. I en levande skog finns öknar och djungler, stäpper, träskmarker – i miniatyr. På undersidan av en låga, ett liggande träd, är världen ett fuktigt dunkel. Där i den mörka fukten, i nära kontakt med marken bor svampar, gråsuggor, tvestjärtar. I luft, sol och ljus på stammens ovansida är livsvillkoren annorlunda. I en levande skog finns många arter träd av olika ålder, buskar och örter, tät vegetation och gläntor, variation och mångfald.

En modern plantage består av ett slags likåldriga träd, få örter och torftigt mikroliv. Trädplantagernas biologiska balans är lätt att rubba och de ligger öppna för storskaliga angrepp. Så här artfattiga och ensartade var aldrig markerna innan det moderna kalhyggesbruket tog över.

En plantange är inget annat än en resurs som kan omvandlas till råvara och pengar. Efter avverkningen blir markberedningens plogdiken kvar, liksom hjulspår från tunga skogsmaskiner, spruckna och repiga klipphällar. I varje annat sammanhang skulle det kalls vandalism.

Efter avverkningen förmultnar trädens rötter och släpper, liksom det skadade mikrolivet, ifrån sig stora mängder koldioxid. För dagens förvaltare är den levande naturen bara intressant för vad den kan bli när den är död.

Den industriella skövlingen av naturen är ett globalt problem, och det finns förstås de som söker ett sätt att beskriva de förluster det innebär. Eftersom pengar har så stor betydelse försöker man övertyga om vikten av en levande natur genom att värdera den i pengar. Man kallar helt enkelt naturens funktioner för ’ekosystemtjänster’ och prissätter dem.

Det är inte svårt att förstå tanken, men hur kan man tro att det går att skapa vördnad för naturen genom att förpacka och märka den med prislappar? Som varor i ett varuhus. Det visar bara hur hopplöst tänkandet har fastnat i synen på världen som en resurs att utnyttjas av människan.

Att tänka sig att respekt för det levande går att uppnå med samma medel som skapat föraktet är en tankevurpa. Einstein brukar citeras med att man inte kan lösa ett problem med samma tänkande som skapade problemet. Prissatta ekosystemtjänster är verkligen ett harvande i välkända tankebanor.

Dessutom är det en underlig människosyn att tro att det inte finns andra vägar till människans hjärta än via plånboken. Om avsikten var att väcka en insikt om naturens värde vill man väl minst av allt att värdet ska bli ett värde som hanteras via konton, derivat, räntor och bokföringsposter.

Det är vanskligt att bygga förhållandet till livet på ett människoskapat egenintresse. Det behövs ju bara att någon kan visa att det finns mer att tjäna på något annat så faller ju hela idén.

Låt mig ge några exempel på liknande tankevurpor som visar hur genuin respekt kan förvandlas till resurspräglat nyttotänkande. ”När skogen skövlas ska man se till att det finns kvar trädstammar för ugglor att bygga bo i, för ugglorna hjälper oss att hålla efter skadedjur.” – Jag hörde en gång en föreläsare säga: ”Alla människor har samma värde därför att alla har samma behov”. – ”Vi måste värna barnen för det är barnen som ska ta hand om oss när vi blir äldre”.

De här påståendena består av två led, först ett påstående om ett moraliskt förhållningssätt gentemot något eller någon, sedan ett påstående som förklarar varför det första påståendet äger giltighet. Då lever det första ledet farligt, det behövs ju bara att man ifrågasätter förklaringen så ifrågasätts själva grundpåståendet. Skulle inte ugglorna vara värda hänsyn om de inte höll efter skadedjur? Faller idén om människovärdet om man kan visa att alla människor inte har samma behov? Skulle vi inte värna barnen om de inte tog hand om oss när vi blir äldre?

Menar man allvar finns det bara ett sätt att säga det på: utan instrumentell motivering.

Ugglor har rätt att ha någonstans att bo.
Alla människor har lika värde.
Vi måste värna barnen.

Det finns värden som varken kan eller bör motiveras. Att fastställa ekonomiska värden på ekosystemtjänster leder inte till vördnad för naturen men ger ytterligare tyngd åt föreställningen att värde och vördnad hör ihop med egennytta, kapital och makt.

Det vore inte fel att kalla vårt industriella samhälle ”De brustna sammanhangens kultur”. Om det är industrialiseringen som orsakat bristningarna vet jag inte, men arbetet som i bondesamhällets bygemenskap utfördes i en överblickbar helhet förlorade sitt sammanhang när det fragmentiserades av arbetet i fabrikerna.

Samtidigt är det är svårt att förneka att det industrialiserade samhället verkligen har åstadkommit en magisk förvandling av materien. Och fort har det gått; produkter som dagens barn betraktar som självklara kunde för femtio år sedan knappast ens anas.

Det är ironiskt att modern ingenjörskonst kan placera en robot på Mars och samtidigt skapa produktionslinjer där allting till slut förvandlas till sopor. Det är ironiskt att den intelligentaste och mest mångsidiga varelse som jorden frambringat arbetar så ihärdigt på sin egen undergång. Ett rationellt tänkande utan kontakt med hjärtat är inte längre rationellt.

Vardagen i det industriella samhället släpper in mycket lite av den verklighet som den grundar sig på. Varorna på butikshyllorna ligger där utan berättelser. På fläskförpackningarna står ingenting om uttråkade, sysslolösa, frustrerade grisar och en slakt i ångest och lidande.

På mjölkpaketen finns ingenting om kalven som aldrig fick leva tillsammans med sin mamma och mamman som gång på gång berövades sitt barn innan hon som tack för tjänsterna förs bort till en förtidig död och får kroppen styckad, inplastad och prissatt.

Äggförpackningarna visar inte att det varje dag i Sverige dödas fler än tiotusen tuppkycklingar eftersom de betraktas som en biprodukt vid framställningen av värphöns.

Glada kockar lagar kycklingrätter av fåglar som under sina fem veckors liv tvingats växa sig större än deras skelett klarar. Man hör inget om brutna vingar och fåglar som dör under transporten till slakteriet och skyfflas över i en container när transporten kommit fram till slakteriet.

Den designade förpackningen påminner inte om miljöförstörande gruvbrytning och dåligt betalda arbetare.

Det finns ett dolt före och ett dolt efter. Industrisamhällets brustna sammanhang och dolda förtryck gör att också en engagerad och välmenande människa har svårt att undgå att vara deltagare i ett spel, som när det visas i dagsljus, väcker förstämning och avsky.

Bristen på sammanhang handlar inte bara om något så abstrakt som sättet att se på världen, det har en högst påtaglig effekt på samhället. Bristen på helhetssyn gör att Sverige kan skriva ner sina koldioxidutsläpp därför att utsläppen sker utanför Sveriges gränser. I Myten om maskinen skriver Alf Hornborg ”När vi byter våra pengar mot varor tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap.” 3

Just nu, när den mänskliga civilisationens vara ställs på sin spets, flyter det som legat dolt upp till ytan. Under 1980-talet slog attityderna om så att det märktes; girighet behövde inte längre ursäktas eller regleras.

I jordbrukssamhället fanns fortfarande anknytningen mellan produkt och tillverkare, men det sambandet luckrades upp för att till slut totalt upphöra i industrisamhället. I vårt dagsmedvetande finns ingen koppling mellan en hamburgare och en ko som inte längre presterade tillräckligt och skräckslagen drevs in i ett bås utan möjlighet att fly och får en bult skjuten i pannan innan hennes hals skärs av och hennes kropp styckas, mals och säljs över disk mellan ett par brödskivor i ett gatustånd.

Om man ser världen omkring sig som resurser som innebär möjligheter att berika sig, då blir det inga vilda skogar och orörda berg och därmed ingen plats för alla andra varelser som har rätt till plats och liv. Det saknas vördnad och respekt och därmed hänsyn. Hur räddar man en kultur som tror att lösningen är att se livet som prismärkta ekosystemtjänster?

Nu finns nästan ingen orörd natur kvar. Tre fjärdedelar av jordens fasta yta är anpassad till människan. Sedan 1990 har årligen i genomsnitt (lågt räknat) drygt tio miljoner hektar skogsmark skövlats 4 för att ge plats åt betesmark, gruvor, oljepalmsplantager, sojaodlingar och annan mänsklig verksamhet.

Tio miljoner hektar är bara en siffra, det är svårt att göra sig en föreställning av vad det innebär. Lite räkneövningar kan göra det hela mer levande: En ar motsvarar en yta på 10x10 meter alltså 100 kvadratmeter (kvm). En hektar (ha) är 100 ar, dvs 10 000 kvm. Tio miljoner ha är alltså en rektangel med måtten 10 000 000 x 10 000 m. Man kan skära den här rektangeln, från kortsidan, i 100 m breda remsor. Det blir hundra stycken, var och en med längden tio miljoner meter, eller tio tusen kilometer och om man lägger dem efter varandra blir det en miljon kilometer (ungefär tjugofem varv runt jorden). Nu ska en skogsskördare på plats, och så ska vi ta reda på hur snabbt den måste köra för att hinna med en miljon kilometer på ett år.

Sammanfattning: En årlig skogsavverkning på tio miljoner hektar av jordens kvarvarande skogar motsvarar en miljon kilometer lång remsa med bredden 100 meter. Det går 24x365 = 8 760 timmar på ett år. För att hinna åka en miljon kilometer på ett år måste den hundra meter breda avverkningsmaskinen hålla en fart av 1 000 000/8 760 km/tim, alltså nästan 115 km/tim.

Tio miljoner hektar är bara en siffra som är svår att föreställa sig, men jag tycker det känns obehagligt att tänka sig en skogsavverkningsmaskin med hundra meters bredd som far fram över jorden med en fart av nästan 115 km/tim – och har gjort det dygnet runt sedan 1990.

Människor skövlar, skräpar ner med material, ljus och ljud. Världshaven är fulla av fartyg som gör att de som lever i haven har svårt att kommunicera med varandra. Den plast som inte sjunkit ner i djupen flyter runt som spökkontinenter och kväver sjöfåglar, sköldpaddor och delfiner. Det är väl ingen orimlig bild att se Jorden besatt av en parasit som bara lever för sin egen skull. Inte ens en klok parasit, utan en som är beredd att döda den kropp den lever på och därmed sig själv.

Människans påverkan på jorden har gjort att man föreslagit beteckningen ’antropocen’ – människans tidsålder – för vår nuvarande epo där människan är den starkast formande kraften. Edward O Wilson5 föreslog i stället ’eremocen’ – ensamhetens tidsålder.

Nej, enbart fakta når inte fram. Fakta utan levande föreställning betyder inte mycket. Siffrorna måste lämna sina tabeller och bli bilder av den verklighet de är avsedda att skildra. Med tanke och känsla i balans kan människan återupprätta kontakten med alla de levande varelser som hon delar jorden med. Då kommer hennes beteende att ändras av sig självt.

Det är nu när allt blivit tydligt som världen kan vända. Gå tillbaka ett århundrade och försök tala om miljöfaror, avskogning, artutrotning och du talade för döva öron. Det är kanske nödvändigt att allt ställs på sin spets för att något ska hända. Världen klyvs och på samma gång som rasistiska och populistiska krafter träder fram och visar vilka demoner som kan slå rot i övergivna och rädda människor, så visar klimatrörelser, veganism och djurrättsaktivister viljan att närma sig livet på ett anständigt sätt.




1 Bar-On et al., The Biomass Distribution on Earth, PNAS 2018
2 Living Planet Report 2020, WWF (Världsnaturfonden)
3 Alf Hornborg, Myten om maskinen, Daidalos 2010
4 The State of World Forests 2020, FAO
5 Edward O Wilson myntade bland annat begreppen ’biodiversitet’ och ’biophilia hypothesis’.