VAD ÄR DET OCH VEM ÄR DU?

En ung samepojke sitter med sin farfar och har just fnyst åt den gamles försök att lära pojken något om livet. Vadå att det finns saker i livet som är livsviktiga men som man inte kan se, för det förstår ju vilket förnuft som helst att så kan det inte vara. Jag kan lätt visa dig pojk att det är sant som jag säger. Ja, men visa då farfar, om du nu kan!

Det är inte förrän pojkens ögon signalerar panik som farfar tar handen från pojkens ansikte. Pojken tar ett djupt andetag och förstår att tillvaron rymmer mer än det som går att se och att det gäller att se upp med vad orden beskriver.

Nämn ett kraftfullt och vanligt lösningsmedel. Toluen? Aceton? Sprit? – Vatten! Kraftfullt och vanligt, men förknippas sällan med lösningsmedel.

Vardagen är full av företeelser som passerar obemärkt fast de är betydelsefulla. Det som kommit nära och blivit införlivat märker vi inte längre – beteenden, matvanor, åsikter, attityder och inte minst språket.

Vissa ord väcker känslor och tankar, ställer oss på tå, tänder vrede eller väcker förundran, skapar avund, vemod, provocerar, väcker associationer, entusiasmerar, bländar, väcker eller söver och i kraft av sin styrka sällan går obemärkta förbi; ’karriär’, ’förföljelse’, ’veganism’, ’cyklister’, ’bankpalats’, ’smörsångare’, ’skvaller’ – eller får uppmärksamhet därför att de meddelar något; ’grön’, ’varm’, ’ljus’, ’rolig’.

Det här är ord med substans, ord som betyder något, förmedlar något bekant och uppenbart. Sådana ord befinner sig på upplysta platser, där de kan definieras och ifrågasättas påverka ställningstaganden, skapa social dynamik, där åsikter möts och bryts. Ord för saker, egenskaper och handlingar märker man, reagerar på och tar ställning till.

’Det’ är ett mystiskt ord som både finns och inte finns, en riktig joker som dyker upp överallt, ibland utan att betyda något. ’Det regnar’, ’Det går långsamt nu’, ’Det gör ont’, ’Det snurrar i huvudet’ – ’Det’ kan göra och vara mycket, men vad är det?

Det finns ord som är tunna, liksom genomskinliga, de bara finns, slinker med, men som i sin obemärkthet har en förkrossande makt. De gestaltar kulturer, formar medvetanden, styr tankarna. Ordet ’vad’ till exempel.

”Vad är det där?” – låter som en oskyldig fråga, men redan hur frågan är formulerad gör att svaret får form av en definition, en beskrivning av ett objekt. – ”Vad är det där?” – ”Det är en svan.” – ”Vad är en svan?”

”En svan är en vattenlevande fågel som tillhör familjen änder och underfamiljen Anserinae. Svanar matar inte sina ungar utan visar var maten finns och hur man äter. Det finns tre arter svan i Sverige, sju i världen ... vikten varierar mellan ... längden, hur många ägg, lever hur länge, födan består av ...”

’Vad’ smeker medhårs och låter tingen framträda som representanter för abstrakta begrepp. ’Vad’ förvandlar verkligheten till ett objekt som vi kan hålla ifrån oss och inte behöva beröra annat än med tanken. Svaret på ’vad’ lockar fram ’objektiv’ kunskap om egenskaper som gäller alla objekt med samma namn. En svan är en representant för begreppet ’svan’; en grupp svanar är bara flera representanter för samma begrepp.

Svaret på frågan ’vad’ leder bort från den levande svanen och ut på en abstrakt allmänning där uppslagsverkens fakta omvandlar verklighetens konkreta fågel till en abstrakt idé. Den levande, närvarande fågeln förvandlas till ett abstrakt objekt och upphör att finnas.

Det finns en fråga som låter den levande svanen finnas kvar som du formulerar tyst för dig själv och rör relationen mellan dig och svanen: ”Vem är du?”

”Vem är du?” frågar vi oss i mötet med andra människor – inte högt, mer som en inre undran, och utan att förvänta oss ett definitivt svar. Bakom frågan ligger viljan att lära känna, skapa förbindelse, hitta gemensamma värderingar, upptäcka var det finns relationsstörande minfält; helt enkelt viljan att bilda kompetens att hantera relationen med en annan varelse.

Frågan dyker också upp när någon vi känner visar upp en ny och oväntad sida, men vi har inte lärt oss att ställa frågan ”Vem är du?” till djur, växter, sjöar och berg. Där söker vi gärna kunskap om det abstrakta och generella objektet. Få av oss bemödar sig om att betrakta en svan som en individ, eller ett träd som en unik varelse.

– Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?
Hon var tyst en lång stund. Sen sa hon:
– Du sa alla
Jag visste inte vad hon menade så jag teg.
– Förut skulle du ha sagt allt.
Kerstin Ekman, Löpa varg

Det är bekvämt att se verkligheteni i kategorier. Då kan man täcka stora delar av världen med yviga svep. Man slipper nyanser, de individuella avvikelserna. Det underlättar, särskilt i en tid när det verkar som om alla ska ha en åsikt om allt.

När människor behandlas i kategorier som kultur, religion, politisk inriktning, yrke, genus, eller vad man kan hitta på, förvandlas frågan ’vem’ till det bekväma ’vad’, där definitionerna och beskrivningarna redan finns klara att välja bland.

Då kan man med en försumbar ansträngning tro sig om att veta väldigt mycket: hur muslimer är, hur socialister tänker, varför invandrinspolitiken falerar, att cyklister är hänsynslösa, politiker korrupta, kort sagt det som är mylla för konspirationsteorier och populism. Det är inte riskfritt att sortera verkligheten med ett så grovt såll.

Att människor placerar varandra i kategorier är ett socialt problem; en civilisation som betraktar naturen som ett objekt och en resurs står inför ett existentiellt dilemma.

Det är inte ovanligt att de som sett det här klippet bara lagt märke till att två katter och en papegoja undersöker en upp och ned-vänd låda. Jag har varit med om det flera gånger. De har sett vad djuren gör, kan beskriva det som hände, men har inte upptäckt tre individer och deras samspel.

Det finns också några som sett bortom den omedelbara föreställningen och låtit inlevelse och fantasi spela med. Kanske har de då sett likheten med tre tioåringar som upptäckt en hemlighet, en gammal övergiven jordkällare. Dörren står på glänt. Det är mörkt därinne. Lite kusligt. Men spännande.

De är ett litet kamratgäng med en gemensam uppgift och har rollerna fördelade. Cali (vittofskakaduan) är till en början den undersökande pionjären som låter sig hejas till fronlinjen av Jackson (den svarta katten1), men kommer sig ändå inte riktigt för. Till slut verkar det som om Aubrey (den gulbruna katten) tycker att det dröjer för länge och blir den förste som vågar sig in.

Alla tre hamnar till sist inne i lådan, men det finns inte med i det här klippet. Otroligt nog fick alla tre plats samtidigt. Det måste ha blivit trångt och krävt hänsyn.

Tiita på klippet en gång till. Tempot är långsamt, deras samspel är lätt att följa – lyhördheten, varsamheten, nyfikenheten, respekten.

Att ett par katter och en fågel har något gemensamt som inte rör mat, följer inte av deras position i naturen. Här lever de i en familj med människor som nav. I trygghet och avsaknad av yttre fiender har de haft möjlighet att upptäcka varandra och utveckla sina relationer.

En scen som den här kan man se på olika sätt. Man kan iaktta utan inlevelse, som en film eller en pjäs med lite roliga inslag. En axelryckning kanske. Kul att ha sett, men inte en omvälvande erfarenhet.

På samma vis kan man bemöta grannens hund som en sak som viftar på svansen, heter ’Bruno’ och gnäller när ni stannar upp för en pratstund. Man kan också välja att se en individ med ett eget sätt att förhålla sig till världen, någon man hälsar på och tar på allvar.

Att leva sig in i en handling som den med katterna och gojan är inte annorlunda än att gripas av handlingen i en film. Att bara iaktta, även om man gör det med vetenskaplig noggrannhet, ger ingen upplevelse, ingen anknytning. Precis som när det gäller en spelfilm måste man försöka leva sig in i karaktärerna.

För att ha möjlighet att uppleva ett djurs person kräver förstås att man har en djursyn som gör det perspektivet möjligt, att man förstår att det man ser är en individ med ett eget förhållningssätt till världen, med egna erfarenheter och preferenser och ett eget sätt att kommunicera.

Djuren runt lådan är levande subjekt, tre självständiga personligheter i samspel och även om avståndet till den inspelade händelsen är stort i tid och rum kan man upptäcka dem som tänkande och kännande varelser.

”Vem är du?” – två katter och en papegoja har hittat sina svar på den frågan utan att ens ha ställt den. De visar att det finns en möjlighet till förståelse över artgränserna, där också människan kan vidga sina vyer till en igenkännande förståelse.

Var ska vi dra gränserna? Förståelse gentemot ekorren vid fågelbordet, kajan på skorstenen, skatan i äppelträdet, humlan, bladlusen, daggmasken, hoppstjärten i komposten, möglet på brödet, myran som släpar på äppelbiten, myran under trappen, syrenen, rallarrosen, maskrosen, rönnen vid grinden, kvickroten i trädgårdslandet, grobladet på stigen – allt kanske inte inbjuder till förståelse, men även om man inte förväntar sig svar kan man man göra en relation möjlig genom att förvandla ett ’det’ till ett ’du’ och därmed visa respekt också mot det man för tillfället inte förstår.

Olika varelser kan mentalt sett vara långt från varandra. Vinbergsnäckan i morse, jag vet inte hur den uppfattade mig och inte hur den orienterar sin tillvaro. Den, i sin tur, kommer aldrig ens fundera på vad ett kassakvitto är. Det är mitt privilegium att fundera.

Vi lever i parallella världar, vinbergsnäckan och jag, men vi delar en gemensam verklighet som vi båda är beroende av för vår existens. I övrigt har vi inte så mycket med varandra att göra. Skulle det göra att vinbergsnäckan inte förtjänar att bli behandlad med respekt?

Människor sinsemellan lever också i världar som kan löpa sida vid sida utan att mer än tillfälligt beröra varandra, ofta med inte större avstånd än att vi åtminstone har möjlighet att inbilla oss att vi förstår varandra. Vi talar samma språk, men missförstår ibland, vi betalar skatt till samma stat, men har inte alltid samma idéer om vart skattepengarna ska gå eller hur stora skatterna ska vara, vi ställer våra klockor så att de visar lika och diskuterar med varandra utan att alltid vara på det klara med vad vi menar med orden.

Ju mer icke mänskliga djur liknar oss mänskliga djur, desto lättare blir det att hitta igenkännande förståelse som länkar oss samman. Allra lättast är det förstås med andra apor som chimpanser, bonoboer, gorillor och orangutanger.

Följande klipp visar hur lätt man ibland kan knyta an med ett igenkännande mänskligt perspektiv. En makakmamma som simskolelärare och ett improviserat nöjesfält med plats för adrenalinpåslag.

Låt oss stanna upp ett slag. Vi har sett djur visa sidor som gör dem nästan mänskliga. Om vi vänder på det kanske det blir lättare att acceptera: många av våra mänskliga beteenden är djuriska helt enkelt därför att vi är djur. Människans har en lång evolutionshistoria bakom sig. Därför är det inte underligt att hon delar många biologiska strukturer – nervsystem, ämnesomsättning, enzymsystem, sinnesorgan – med många andra arter långt tillbaka i evolutionen.

Dessutom har allt liv på jorden utvecklats under liknande förhållanden med liknande krav på samspel med omgivningen, behov av att ta emot information från omgivningen och reagera på skadliga och gynnsamma omständighehter, behovet av energi- och ämnesomsättning för uppbyggnad, drift och underhåll, behovet av att finna varandra för fortplantning. Det kan vara en universell formel för livet i universum, men det kan också tänkas att andra former av liv är möjliga.

Människan har många beteenden, reaktioner och uttryck gemensamma med många andra djur. Vänskap, trogna parförhållanden, otrohet, fusk, bedrägeri, nyfikenhet, ångest, lidande, sorg, glädje, skratt, lek, ilska, omsorg; sådant finns också bland andra djur.

Det medvetande som förnekades djuren under nittonhundratalets behaviouristiska era börjar man nu upptäcka. Nu vet man att också fiskar kan känna ångest och smärta och att till och med insekter har kognitiva förmågor, det vill säga att de kan iaktta och reflektera, något som bland annat humlor har visat i flera vetenskapliga studier.2

Humlor kan inte bara lösa problem, lära av varandra, de visar också olika begåvningsprofiler. Det finns forskning som visar att till och med bananflugor har individuella beteendedrag3.

Var går gränsen för inlevelse och förståelse? Sätts den kanske bara av okunskap eller mänsklig ovilja att tänka om när det riskerar att utmana invanda beteenden och bekväma livsstilar?

”Först stakar vi ut bestämda gränser, som mellan människor och människoapor eller mellan människoapor och andra apor, men i själva verket bygger vi sandslott som vittrar bort vartefter kunskapens hav sköljer över dem. Snart är de bara små upphöjningar som snart planas ut tills vi är tillbaka till det landskap som evolutionen alltid för oss: en mjuk, jämn sluttning.”4
Frans de Waal, min översättning

Den lilla pingvinen har varit omhändertagen och ska nu släppas fri. Det är lätt att ana vad som rör sig i den de två gånger den tvekar och ser tillbaka. Först omedelbart efter det att den satts ner på stranden. Sedan inbromsningen som gör att den nästan tappar balansen. Den tvärstannar, tvekar.

Havet vinner till sist, en liten prick bland vågorna. Vistelsen hos människorna bleknar kanske bort, men för oss har kanske något uppenbarats.



1 Aubrie och Jackson är två Maine Coon-katter
2 Sylvain Alem et al. (2016)Associative Mechanisms Allow for Social Learning and Cultural Transmission of String Pulling in an Insect PLoS Biol 14(10): e1002564. doi:10.1371/journal. pbio.1002564
3 Jamey S. Kain et al. (2012) Suppressors of phototactic personality in flies Proceedings of the National Academy of Sciences Nov 2012, 109 (48) 19834-19839; DOI: 10.1073/pnas.1211988109
4 Frans de Waal (2010) The Age of Empathy: Nature's Lessons for a Kinder Society