När Lazzaro Spallanzani i slutet av 1700-talet funderade på vad som gjorde att hans infångade fladdermöss kunde orientera i mörker, tog han till drastiska metoder. Det räckte inte att bara limma ihop deras ögon, han kunde utesluta ögonens betydelse först efter att ha skurit ut dem.
Han fortsatte sin undersökning genom att proppa vax i fladdermössens öron och till slut, när han för säkerhets skull skurit bort ytteröronen och stuckit hål på trumhinnorna, kunde han dra slutsatsen att det var öronen som var väsentliga för fladdermössens säregna orienteringsförmåga i mörker.
Under 1960-talet berövade Harry Harlow unga rhesusbarn sina mammor för att ersätta dem med ståltråds- och tygdockor. Han ville studera hur banden mellan barn och föräldrar uppkom och hans metod var att bryta banden.
I ’Pit of Despair’ (Uppgivenhetens avgrund) placerade han rhesusapor under månader och år för att studera hur de påverkades av fysisk begränsning och social isolering. Djurrättsrörelsen lär ha uppstått som en reaktion på hans grymheter.
En ung kandidat ska skriva sin C-uppsats för att få en försmak av vad det innebär att arbeta naturvetenskapligt och tar –eller får – som uppgift för sin C-uppsats att undersöka 137Cesium i myrsamhällen i Gävleborgs län 24 år efter Tjernobylolyckan.1 Så här står det i sammanfattningen: ”Från myrstackarna insamlades både myrstacksmaterial från olika skikt och myror. /.../ Myrstackarna grävdes sedan ur och prov togs från olika skikt. /.../ Myror från varje stack sögs upp med en liten dammsugare. Myrorna dränktes därefter (i fält) i 70 % etanol. /.../ (i myrstack fyra tog myrorna slut).”
I utbildningssammanhang talar man ibland om ’den dolda läroplanen’. Det man menar är vad skolan lär ut genom sitt sätt att vara.
Avsikten med en C-uppsats är att ge studenten en inblick i vetenskaplig metodik. I myrstudien finns allt det där: litteraturgenomgång, metoddiskussion, modellering, noggranna beskrivningar av tillvägagångssättet, statistisk bearbetning, sammanfattning, diskussion, resultat – allt som en student ska lära sig under arbetet med en C-uppsats.
Men där finns också något mer, något som man kan kalla ett mentalt implantat, överföringen av en attityd, ett förhållningssätt. En ung människa får lära sig att den naturvetenskapliga forskningens krav är viktigare än respekt och hänsyn. Myrornas rätt till sina samhällen väger lätt i jämförelse med forskarens nyfikenhet. Den som besitter överlägsen makt tar för sig.
Det här är bara en avspegling av ett allmänt klimat som rör människans förhållande till naturen. Den som har makt och ser sig förmer än andra kan se som sin rätt att låta miljoner och åter miljoner djur spännas fast, karvas på, stympas och lemlästas, injiceras med gifter och utsätts för grymheter.
I Jordbruksverkets statistik för år 2018 redovisas 20 371 husmöss, 2 931 brunråttor, 6 kaniner, 1 hund, 7 svin, 2 100 groddjur, 76 fiskar, totalt 25 492 djur som utsatts för etiskt godkända försök av graden ’avsevärd’, det vill säga de har utsatts för ”försök som har orsakat djur svår smärta, svårt lidande eller svår ångest eller en lång period av måttlig smärta, måttligt lidande eller måttlig ångest samt försök som har orsakat avsevärd försämring av djurets välbefinnande eller allmäntillstånd.” 2
Varifrån kommer den respektlösa attityden? Har den historiska förankringar – Aristoteles, Descartes, korståg, slavhandel, missionärer, kolonier, exploatering, gruvor? Eller är det nu på senare tid, som följd av att det inte finns så mycket kvar att respektera, som sopbergen växer, jordarna dör, luften förgiftas och haven fylls av plast.
I en kultförklarad film från 1954, Skräcken i den Svarta lagunen3 reser ett gäng forskare in i träskmarkerna för att undersöka en hemlighetsfull lagun. Där upptäcker de att en säregen varelse bor. Trots att de är inkräktare, berättar filmen om forskarnas rätt att fånga den. Lagunvarelsen, som fått sitt hem invaderat, mister all rätt och förvandlas till ett monster.
Här finns ingen mark att stjäla, inga själar att frälsa, bara ett monster som vetenskapen ger sig full rätt att undersöka.
Mer känd är föregångaren King Kong från 1933,4 men temat är precis detsamma: en okänd varelse lever sitt liv i fred, men rövas bort till civilisationen och måste därför dödas. Precis som monstret i den Svarta lagunen blev King Kong kär i en mänsklig kvinna och när King Kong i slutscenerna skjutits ner av flygplanen säger Carl Denham, expeditionens ledare, att det inte var flygplanen som dödade honom, det var kärleken (“It wasn't the airplanes – it was beauty killed the beast”).
En jätteapa bortrövad till civilisationen blir förälskad i en Barbiedocka! Kan förmätenheten bli tydligare? Det var expeditionsmedlemmarna som ledde King Kong mot sin död, men slutet av filmen är helt i linje med värderingarna i vår civilisation.
I vetenskapens historia finns många exempel på övergrepp och hänsynslöshet. Den naturvetenskapliga forskningen är inte mindre hänsynslös och girig än samhället som skapat den.
Det sägs att bland Nordamerikas urinvånare valde kvinnorna vem som skulle vara hövding. Det gjorde att stammen fick en vis och omtänksam fadersgestalt. När det drog ihop sig till krig blev stämningen en annan. Krigen fodrade en krigarhövding, då valde männen.
Krigarhövdingens tänkande genomsyrar den västerländska civilisationen. Naturen är en gemensam fiende som måste besegras och avlockas sina hemligheter. Med det våld saken kräver.
Det är krig överallt. I sportreferaten ’krossas’ motståndaren, företag ’slås ut’, områden exploateras, skogar skövlas. Det är ord från en krigarhövding.
Erövra och besegra, inte nalkas och lära känna. Debatt till skillnad från samtal. Fråga inte, lyssna inte, kör på. Bättre lycka med argumenten nästa gång!
Debatter är kamp och tävling, där finns en vinnare. I ett samtal är det meningslöst att tala om vinnare. Man försöker ju förstå varandra trots att man kanske tänker olika.
I djurskyddslagen5 finns en märklig passage. I kap. 2 § 1 står: ”Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djur som används i djurförsök ska inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.”
Att det är fråga om lidande är uppenbart. ’Onödigt lidande’ måste rimligtvis innebära att det finns ett lidande som är nödvändigt. För vem? I Sverige finns en etisk nämnd som avgör hur mycket lidande som balanserar den mänskliga nyttan.
Hur väger man nytta mot lidande? I pengar, avkastning? Hur många nyttor måste det finnas i lidandeskålen för att det ska väga jämnt? Vems lidande står mot vems nytta? Är det här något som gör att vi alla lever farligt? Det kan ju tänkas att vi någon gång kommer att behövas i någon av vågskålarna: Skyldig eller offer.
Vipeholmsexperimenten 1947–1955, tvångssteriliseringslagar från 30-talet (som inte togs bort förrän 1976), tillsammans med statens övergrepp mot den samiska befolkningen, är tre storskaliga exempel övergrepp som tillåtits efter samma princip: fåtalets lidande för det allmännas nytta.
Vipeholm var en anstalt för ’sinnesslöa’ som öppnades 1935. Bakgrunden till experimenten var att det osäkra forskningsläget om sockrets inverkan på tandhälsan. Med Medicinalstyrelsens godkännande försågs ett urval patienter med stora, kladdiga och sockerhaltiga kolor och man kunde följa hur tänderna ruttnade bort. Anhöriga var inte tillfrågade och patienterna hade inget att sätta emot.
Vissa djurförsöksmetoder är mer eller mindre standard världen över. Vill man till exempel skapa stress hos en mus kan man använda ’immobilisering’: Man stänger in musen i ett trångt rör under flera timmar per dag vilket upprepas under flera veckor. Eller man kan använda det välkända ’simningstestet’ (’Forced swim’) där man låter musen simma i en glasburk där hen inte bottnar eller kan ta sig upp. En dos på 20-30 minuter per dag under några dagar skapar vanligtvis den önskade stressreaktionen. Som man sedan kan väga och mäta i mängden av vissa proteiner.
De här båda stressmetoderna användes i en smärtstudie och finns med i en (godkänd) ansökan om etisk prövning6 från Karolinska institutets institution för Komparativ medicin (i klartext ’Institutionen för djurförsök’).7 Försöket går ut på att hitta de nervceller som styr hur mycket smärta som hjärnan låter oss uppleva, och bland annat försöka förklara varför smärta ökar under stress. Därför ansöker man också om tillåtelse att arbeta med möss som avlats fram med reducerad förmåga till smärtdämpning.
Det här säger också en del om vetenskapens uppfattning om likheten mellan människa och mus. Likheten erkänns när musen ska vara modell i försök, men inte när det gäller rätten att undvika smärta.
Var Spallanzani grym eller visste han inte vilken smärta han tillfogade fladdermössen genom sina experiment? Han kanske tog fasta på Descartes, som genom sina intellektuella meditationer föreslagit att djuren och naturen kunde ses som självgående maskiner.
Vi har kommit längre idag, men var finns empatin?
Nu har vi kunskap om djurens emotionella och kognitiva förmågor, men verkar ändå inte förstå. Enbart kunskap räcker inte. Inte när insikterna döljs bakom lager av förnekanden, bekvämlighet, girighet, vanor och ovilja att se.
Det är lätt att säga att Sverige har en av världens strängaste djurskyddslagar, men lagar ska omsättas i praktiken och efterlevnaden ska kontrolleras och överträdelser ska lagföras. Åtminstone ska de brister som kontrollerna finner åtgärdas. Men de finns ofta kvar år efter år.
Länsstyrelserna, som ska sköta kontrollen, gör sällan oanmälda inspektioner och det är glest mellan kontrollerna. Därför kommer gång på gång larmrapporter om misskötta Arla-gårdar8, grovt djurplågeri på slakteri,9 nästan 2 000 kycklingar har under lång tid kommit till Guldfågelns slakteri10 utan att länsstyrelsen reagerat, kycklingar skållas levande på Kronfågels slakteri11 och så vidare ...
Många avslöjanden har gjorts av Djurrättsalliansen, en icke-våldsorganisation, som gör det som länsstyrelserna borde göra: oanmälda besök. Visserligen inom ramen för civil olydnad, men nödvändigt för djurens skull.
Varje avslöjat missförhållande förklaras av branschens företrädare som oacceptabla undantag, som man genast ska ta itu med. Men det är inga undantag, de upprepas om och om igen – det rör sig om ett systemfel. Djuren befinner sig flera administrativa nivåer under de svenska utmärkta djurskyddslagarna, som på vägen mot verkställighet drabbas av förvanskning, resursbrist, ointresse, lobbyister och inte minst ekonomiska hänsyn, arbetsmarknad och handelspolitik. Ställda mot så mäktiga intressen kan djurens lidande skruvas upp utan att bli ’onödigt’.
Efter sammanvägning av de olika intressena utformar Jordbruksverket föreskrifter som sätter in djurskyddslagarna i den praktiska vardagen. Så ger Jordbruksverket klartecken åt grisfarmare att hålla grisar inomhus instängda i boxar där varje gris har knappt två kvadratmeter att röra sig på.12
Strö ska finnas i sådan mängd att deras sysselsättningsbehov tillgodoses, men hur sysselsätter man sig med ett ensartat material där det enda spännande som dyker upp är ett betonggolv? Var finns stenar, rötter, grästorv, larver, maskar, jord och en omväxling som stimulerar ett så närvarande och vaket djur som en gris? Och framför allt, var är den fria himlen och landskapets alla dofter? I ett fönsterlöst grisstall med många hundra grisar. Jordbruksverkets föreskrifter hamnar ljusår från lagens tanke om naturligt beteende.13
Hönor tycker om att gå omkring och sprätta. Precis som grisar är de nyfikna på sin omgivning. Sand, jord, vissna löv, bark, gräs, omväxlande och spännande mark att utforska. Jordbruksverkets bestämmelser ger 16 äggläggande hönor en kvadratmeter att hållas på; på en yta motsvarade en lägenhet på 60 kvadrat skulle man kunna klämma in nästan tusen hönor och ändå anses uppfylla lagens krav om ’naturligt beteende’. Om hönsen anses ’frigående’ ska utrymmet vara tilltaget så att det bara får plats nio höns per kvadratmeter, alltså nästan 550 höns i den tänkta lägenheten, 90 ’frigående’ höns i en friggebod på tio kvadrat.14
Hur är det möjligt att levande och kännande varelser kan betraktas med sådan kyla i ett samhälle som vill se sig som upplyst och civiliserat? Varifrån kommer mörkret?
I en rapport från Jordbruksverket15 skriver man angående minkens behov: ”Det vetenskapliga rådet för djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet /…/ anger att tillgång till badvatten inte är ett vetenskapligt understött beteendebehov” samtidigt som Naturvårdsverket"16 skriver att ”Minken är anpassad till ett liv i vatten och är en god simmare.” Varje människa som vet något om minkens liv vet vattnets betydelse, men inte Jordbruksverket eftersom minkens behov av vatten är inte ’vetenskapligt understött’.
Nu är vi tillbaka till naturvetenskapens roll och det absurda i att en samling metoder, ett sätt att söka svar på frågor man ställer sig, kunnat få sådan dominans att det inte går att fastställa hur ett djur mår utan att det fastställs vetenskapligt.
Ibland blir det rent löjligt. Det här exemplet är från en undersökning av hur förarna av gristransporterna påverkar grisarnas beteende under pålastning och transport.17 Efter studiet av 2 476 grisar och 18 förare blev resultatet följande slutsatser (min översättning):
– Ovarsam hantering från förarnas sida ökar risken för stressrelaterat beteende hos grisarna;
– Ovarsam hantering från förarnas sida ökar risken för avbrott i pålastningsflödet;
– Stressrelaterat beteende hos grisarna ökar risken för att förarna ska hantera grisarna ovarsamt
– Mild hantering från förarnas sida ökar chansen för avslappad kroppshållning hos grisarna
Hur hamnade vi i en situation där mänskliga egenskaper hos djur, som tänkande och empati, blir verklighet först när de har bekräftats vetenskapligt? Då är vi verkligen illa ute, och dåligt rustade för AI. Vi har ju redan kapitulerat.
∗ ∗ ∗
Frågan om människans natur påverkar allt från barnuppfostran och skola till synen på brott och straff, liksom statens roll. Om människan i grunden är god måste själen vårdas med ömhet och uppfostras med visdom, och det blir mindre behov av en statlig våldsapparat.
Om människan i grunden är vild och ondsint behövs en annan pedagogik. Då måste en civiliserad själ mejslas fram ur vilden, med tukt, förmaning och fasta tag. Då behövs också en stark statsmakt och en strängare syn på brottslighet som garanti för att vilden inte löper amok. Den här synen på människonaturen gynnar maktmänniskan som upprätthåller sin position genom att splittra och skapa rädsla.
Vi som lever i en erövrarkultur har vuxit upp med föreställningen att naturen är en motståndare som måste besegras, bemästras och tämjas. Sjukdomar, jordbruk, skogar, hav, åldrande, död – det som inte är ett hot, är en resurs att utnyttja.
Naturen är en lämplig fiende, för den kan finnas för alla människor, oavsett klass och nationalitet. En fiende som kan ena det som annars skulle kunna falla isär. Med naturen som fiende kan andra makter träda fram som frälsare från ondo, svält och misär.
Framför entreprenören brer ett vackert, rofyllt, blommande landskap ut sig, men för sin inre blick ser hen det ideala läget för ett konferenshotell. Entreprenören ser möjligheter och vill realisera sina idéer. Investeraren vill expandera sitt kapital och söker en entreprenör med en bra idé och övertygande handlingskraft. Entreprenör och investerare – samarbete, precis som överallt annars i naturen.
På scenen står en ung idealist och talar varmt om ett fjärrstyrt hem med intelligent kylskåp och kaffebryggare med fikasugensensor. Och världen häpnar. Det är svårt att förneka kraften i den magi som vetenskap och teknik åstadkommer; de bländar och talar i egen sak med oerhörd kraft.
Lever vi i en civilisation som präglas av förnuft och eftertanke, när vetenskap och teknik går i täten och hela tiden söker efter gränserna för vad som är tekniskt möjligt?
Att kalla tekniken god, ond eller neutral (”allt beror på hur den används”), är att bortse från att den alltid ger uttryck för en inriktning. Det är inte tillämpningarna i sig som avgör hur välgörande tekniken är. För stunden kanske, men i det långa loppet är det viktigare att ta hänsyn till vilka krafter som för tekniken, och därmed samhällsutvecklingen framåt, vilka önskningar och ideal den ska uppfylla.
Vi är inte fostrade att se helheter. Bomullströjan verkar billig därför att det mesta av kostnaderna får bäras av miljö och lågavlönade arbetare med usla arbetsvillkor. Kött, ägg och mejeriprodukter blir billigare och billigare genom att en industrialiserad djurhållning för över kostnaderna på djuren .
Vi ser på världen och beskriver den på ett sätt som skyddar från ångest och skuld. Att få insikter om orättvisor, miljöförstöring och misshandel av människor och djur och ändå fortsätta köpa billiga kläder, nya mobiler och göra sig medskyldig till djurindustriernas djurplågeri skapar en inre motsättning. Man vill så gärna vara god, men märker att det inte fungerar riktigt så i den egna vardagen.
Hur kan någon tro att en gris kan bete sig naturligt när den trängs i ett bås på några få kvadratmeter på ett betonggolv tillsammans med andra grisar som hen kanske inte ens drar jämt med. Och att tro att strömedel på ett betonggolv kan tillfredsställa en intelligent gris som skulle behöva fuktig jord, rötter, gräs, örter, maskar och sniglar att böka runt med.
Hur kan man ens tänka tanken att kycklingar kan leva ut sina naturliga behov att gå runt på gården och undersöka grästuvor och picka på jordtorvor, när allt det där saknas, och de lever i tusental på ett lättskött golv under konstbelysning.
Hur många vill veta att förutsättningen för mjölken de dricker är en ko som ständigt insemineras, går havande och föder en kalv som genast tas ifrån henne? En kalv som aldrig får känna värmen och stödet från sin mamma. Tjurkalvar är mest till besvär och får inte leva länge. En engelsk mjölkbonde sa om tjurkalvar att ”de är bara restprodukter”.
När privatpersoner måste ta till civil olydnad för att missförhållanden på gårdar och slakterier ska uppmärksammas reagerar de ansvariga med samma tröttsamma upprepning ”Det hade vi ingen aning om”. Men de reagerar oftast först efter att vanvården uppmärksammats i media.
Det svenska samhällets sätt att minska skuldkänslorna inför djurens lidande är en kollektiv föreställningen av att allt är ok bara man ’Handlar Svenskt’ eftersom ”Sverige har världens bästa djurskyddslagar”. Vilket förstås är betydelselöst eftersom lagarna sätts ur spel genom att Jordbruksverket och kontrollen av djurindustrierna fungerar tveksamt.
Det finns många försvarsmekanismer som skyddar en invand livsstil från att ifrågasättas. Man kan ge det många namn: bekvämligheten, lathet, rädsla, osäkerhet, feghet, vad ska grannarna tycka, trygghet – vara som alla andra. Varför just jag när alla andra ..? Man letar efter ett försvar som gör att man inte behöver ändra livet och fortfarande kan se sig som en god människa som bara vill alla väl.
∗ ∗ ∗
Grågåsen Ado hade förlorat sin äkta hälft; en räv hade tagit henne och gjort honom till änkling. För en gås är det lika drabbande som för en människa – gåspar blir i regel varandra trogna ända in i döden.
En sörjande gås är försvarslös och sörjer på samma sätt som människor. De fysiologiska reaktionerna är nästan desamma: muskulaturen förlorar spänningen, huvudet hänger, aptiten försvinner och ersätts av håglöshet.
I Selma fick Ado till slut en ny fru, men hon var tyvärr redan gift och hade ungar med sin man Gurnemanz. Nu utvecklades ett svartsjukedrama som efter nävkamp (utkämpas med en förhårdnad på karpalleden, den led som sitter i vingens vinkel) som utföll till Ados fördel. Gurnemanz förlorade inte bara sin fru utan också sin sociala ställning.
Det här berättar Konrad Lorenz i sin bok Grågåsens år 18 och visar gäss som medvetna och känsliga varelser, beroende av sociala relationer. Människor har i många avseenden liknande beteenden.
Och nu till något helt annat:
Gåslever på rostat vitt bröd med äppelgelé, pistagenötter, babyspenat och balsamvinäger är en smakupplevelse. Jättegott som förrätt eller aptitretare med ett gott vin till. Du kan välja ett mousserande torrt vin som Champagne, Cava eller Cremant de Bourgogne, ett vin med en fruktig, mycket frisk smak runt hundralappen.
Har du redan serverat Champagne som välkomstdrink kan du välja en halvtorr Gewurtztraminer eller en Pinot Gris från Alsace. Brödet kan du med fördel smörsteka och vill du piffa till det lite kan du välja brioche som du rostat. Du kan också använda gåsleverpaté eller -terrin, men vill du slå på stort väljer du det dyrare alternativet Foie gras entier med hel lever.
Ha gärna några burkar hemma – de håller länge, men låt dem stå ett par timmar i kylskåp innan serveringen. Skär skivor med en tunn kniv som du sköljer i varmt vatten mellan varje skiva. Är du riktigt noga använder du en smörskärningstråd.
Råvaran kan också utgöras av anka, som kanske är den produkt som är vanligast i handeln. Smaken är kraftigare, robustare jämfört med gåsleverns sublima smak.
Gäss och ankor som används för att odla fram fettlevern, tvångsmatas genom att en slang förs ner i magsäcken, som därefter fylls helt med fet, kolhydratrik mat, ofta majs kokt i olja. Detta pågår fram till gränsen för deras överlevnad. Detta upprepas tre till fyra gånger om dagen under livets sista månad. När de dödas kan man plocka ut en lever som är förstorad tio gånger naturlig storlek.
I boken Hur mår maten 19 berättar Per Jensen att han sitter tillsammans med forskare från Europa, etologer och veterinärer med ”genuin kunskap om djurs hälsa och välfärd”. Gruppen hade som uppgift att producera ett vetenskapligt underlag som EU-kommissionen behövde som grund för en kommande lagstiftning. Det gällde olika djurskyddsfrågor inom den industriella djurhållningen, sedda ur djurens perspektiv.
En dag får gruppen som uppgift att utreda de djurskyddsmässiga konsekvenserna av gåslever (foie gras). Det som för betraktaren (även för Per Jensen och forskargruppen) var ett solklart fall av djurplågeri, kunde inte föras vidare till kommissionen, eftersom de väntade sig ett vetenskapligt underlag, inte ett subjektivt tyckande. Att via vetenskapliga metoder komma fram till att tvångsmatning av gäss och ankor är djurplågeri tog gruppen tre år.
Vad har gått snett? Hur hamnade vi i ett tillstånd där empatisk förmåga och känslomässiga omdömen rankas lägre än intellektuella konstruktioner? Där ett levande subjekt kan förvandlas till en objektiv generalisering och upphör att finnas som individ, där ett uppenbart lidande måste bevisas vetenskapligt.
Varför måste den praktiska djurhanteringen baseras på naturvetenskaplig forskning? Det kastar ju ett löjets skimmer över både vetenskap och djurhantering. Knäböjandet inför vetenskapen får det att framstå som att inga iakttagelser är värda något om de inte är vetenskapligt fastställda.
Ska det vara svårt att begripa att en gås plågas av att matas med en slang i magen för att få sin lever groteskt förstorad?
Kanske tvångsmatning inte behöver vara så uppenbart brutal? Laura Ratliff berättar om hur hon älskar djur och tvångsmatade en anka, tyckte om det och att ankan vande sig vid det lilla besväret och efter ett par dagar till och med verkade tillfreds med behandlingen. Det här var inte en anka som fick tillbringa tiden innan den dödades i en bur, utan sprang fritt tillsammans med andra ankor i en inhägnad.
Var ankan tillfreds med Laura Ratliffs tvångsmatning? Tillfreds med att vagga runt i en inhägnad tillsammans med andra ankor i väntan på kniven; att inte, liksom gåsen Ado, få leva sitt ankliv med barn och äktenskapliga förvecklingar?
Vad har begäret efter att få äta anklever med körsbärskompott gjort med Laura Ratliffs som människa? Hur långt kan en människa gå för sin vällusts skull?
Blossom får bli ambassadör och påminna om vem vi mister varje gång en strupe skärs av och kroppen styckas.