Det händer att jag tar med mig en skräpplockare på promenaden. Oftast blir det en eller två fulla plastkassar. – Knökfulla – Nikotinisterna snuskar troget ner, det blir för jämnan ett halvdussin tomma cigarrettpaket, snusdosor och e-cigarretter och många dussin filterfimpar och engångssnusar.
Apelsinskal, bananskal, smörgåsar och bullar skräpar ner, men skadar inte miljön.
Men korvförpackningar, mjölkpaket, godisförpackningar, leksaker, pennor, drickamuggar, kvitton, tågbiljetter, burkar, flaskor, handskar, vantar, mössor, knappar, gummibussningar, presenningsremsor, spännband, buntband, skosnören, glasögon, glasspaket, batterier, hårsnoddar, miniräknare, glasspinnar, engångständare, värmeljus, papptallrikar, grillpåsar, äggkartonger, lock, skruvar, muttrar, brickor, korvpapper, smörpaket, chipspåsar, josförpackningar, sugrör, moskartonger, tablettaskar, plastbestick, engångshandskar, skoskydd, munskydd, pappersnäsdukar, plastremsor, plastblommor, blomkrukor, hushållspapper, sladdrester, slangstumpar, emballage, reklambroschyrer, frigolitskivor ...
... och annat som inte får plats i en plastkasse: avgasrör, däckrester, plastdetaljer från bilar och mopeder, vindrutetorkare, pizzakartonger, lådor, plastbackar, plastdunkar, navkapslar ...
... men också sådant som det visserligen borde finnas någon som ansvarar för, men där ansvaret är lång borta i tid och rum: trasiga vägskyltar, trasiga vägbelysningar, snökäppar, skrotbilar, kabeltrummor, lastpallar, övergivna fabriksbyggnader, avstängda asfaltvägar, förgiftade industrimarker, ...
... och samma problem i makroskala, där ansvaret delas av så många att det ändå inte går att utkräva något ansvar: förorenade vattendrag, utarmade jordar, luftföroreningar, plastfyllda hav, skräpfyllda stränder ...
... skräp hela vägen. En exponerad livsnerv i industrisamhället, där ett värde kan förintas på ett ögonblick. Vi lever i en skräpkultur.
En godisförpackning till exempel. Först är den nödvändig, men så fort den har lämnat ifrån sig sitt innehåll förlorar den sitt existensberättigande och blir en belastning.
Varför produceras det så mycket som så snabbt förlorar i värde? Det kostar ju så mycket – inte bara pengar.
Det är nästan alltid någons tillvaro som bryts sönder, hem som grävs bort, folk som flyttas, mark som skövlas, luft och vatten som förgiftas, djur och växter som mister sina hem.
Och runt det hela snurrar en kostsam och resursförbrukande cirkus: gruvor, råvaror, anrikning, transporter, bearbetning, montering, paketering, distribution, reklam, planering, affärsresor, försäljning, räntepunkter, administration, beskattning, informatörer, nyhetsprogram, transporter, konsulter, marknadsföring, reklam, transporter, finansiella derivat, börsnyheter, arbetsmarknadspolitik, service, försäkringar, skatter, rabatter, banker, affärsjuridik, lobbyister, utförsäljning, transporter, marknadsföring, marknadshyror, transporter, om och om igen och någonstans i det här en produkt av något slag som hamnar hos någon där den existerar en tid tills den går sönder och hamnar där alla industriprodukter har sin slutstation – på soptippen.
Industri – avfall, sopor, problem.
Det vi omger oss med har medvetet eller som en följd av det teknologiska systemet gjorts kortlivat. Klädmodet är bara en yttring av tillväxtens desperata sökande efter syre.
En fullt fungerande telefon kan plötsligt få skräpstatus för att den inte längre kan uppdatera någon viktig app.
Vid vissa tillfällen startas en massförstöring, som när tjock-tv ersattes av platt-tv. Då genererades stora mängder sopor på relativt kort tid. Ökad kapitalkoncentration också.
Verkningarna syns överallt. På snart sagt varje lekplats ligger spadar, bilar, sandformar och andra artefakter från barnens värld. Övergivna, bortglömda.
För en tid sedan hämtade jag barnbarnet från Fritids. En kvinna kom ut på gården med ett fång kläder och la dem på ett bord där det redan låg byxor, tröjor, jackor, vantar. Jag kände igen det från den högstadieskola som jag jobbat på. Städerskorna samlade stora högar och förundrade sig över föräldrarna som inte kom och frågade efter dem. Det var inte alltid de billigaste plaggen.
I ett litet fönster i tiden gör tvättmaskiner, kylskåp, bilar, kontorsmöbler, brödrostar och mobiltelefoner någon slags nytta, men trots återvinning och återbruk blir det oundvikliga slutet sopor. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att sopor och problem är industrisamhällets huvudprodukter.
Industrisamhället måste vara ten felkonstruktion eftersom det går på tvärs mot villkoren för livet på jorden. Det bryter mot livets struktur och sviker alla andra levande varelser som vi delar jorden med.
En tröst är att det här sättet att leva är dödsdömt. Trots tron på ständig tillväxt finns enkla ramar som sätter gränser: det går inte att hämta mer än vad som finns, och inte lämna ifrån sig mer än vad som får plats.
Det som skapar fastlåsningen är att det industriella teknologiska system som skapar alla problem, samtidigt är fundamentet för den trygghet som kommer av att lampor lyser, mat finns, internet fungerar, att bussen går, att det finns bensin till bilen, att butikerna är öppna och nyhetsuppläsarna är desamma.
Det är den trygghet som består i att nyckeln passar i dörren, att ljuden som hörs är de gamla välbekanta, som säger att vardagen fortfarande fungerar.
Du har säkert någon gång snuddat vid tanken att det du upplever som trygghet kan vara något som sakta men stadigt nöter bort fundamentet för det som gör att du överhuvudtaget lever. Känner du någonstans en gnagande aning om att tryggheten är illusorisk och bara på tillfällig, att något mycket värre väntar bakom knuten?
Jag fick höra den här berättelsen:
”Jobbar på samma fabrik sedan 32 år tillbaka. Samma, samma. 7 till 4. Varje dag, varje vecka. Så blir livet tråkigt. /.../ Man kommer hem diskar, lagar mat, diskar, sitta i soffan, gå i säng, Det är ett tråkigt liv. Det händer ingenting. Jag jobbar i fabrik, man orkar inte göra någonting annat.”1
Det moderna samhället är en spelplan som lockar med en vinst för ett fåtal, men med så höga insatser att själva livet förlorar sitt värde för oss alla.
Och när livet inte längre värderas, kan det placeras i fabriker där det för djurens del bara handlar om det som kan utvinnas ur deras kroppar: kött, mjölk och ägg.
I vardagligt tal säger man fläsk, kycklingklubba, revbensspjäll, skinka och menar kroppsdelar av medvetna, tänkande och kännande varelser, som om det rörde sig om samma slags produkter som gummiankor och mobiltelefoner.
Sädesärlan vippar på vägen, katten solar på fönsterbrädan, grannen gick just gick ut med soporna, glassbilen tutar i grannkvarteret, allt det välbekanta i vardagen, en skruvmejsel, en skruv, telefonen ringer.
Jorden är ett litet klot, livsutrymmet är bara någon mil uppåt och några få mil under oss glöder jorden; haven är egentligen bara fukt på en porslinskula.
I denna tunna film runt jorden finns liv tack vare väsen som inte kräver något tillbaka, utan bara är inställda på att ge. De är förmedlare som leder solens energi vidare till alla andra livsformer. Deras rike är de stolta växternas.
Utan växter finns bara solens värme på klippor, i luft och hav, men med växterna startar ett kretslopp, där luften förtätas till fast form och solljuset görs tillgängligt för växtätare. De slussar solens värme vidare till varelser som inte själva kan nå den.
Växterna förvandlar luft och ljus till mark av ett annat slag än kala klippor och sandiga öknar. I ett annat tidsperspektiv skulle vi få se hur träd och örter med årstidernas hjärtslag pumpar fram organiskt material som gör solenergin tillgänglig för allt från nedbrytande mikroliv till stora rovdjur.
Växterna är väsen som dominerar på jorden, deras materiella innehåll är många gånger större än allt annat liv tillsammans. De är förutsättningen för allt annat liv. Växterna visar livets lag, de bygger upp och lämnar ifrån sig. De tar inte, de ger.
Vart riktar vi vår tacksamhet? Mot gruvor och oljekällor? Elproducenter? Försäkringskassan? Telefon och tv? Vårt demokratiska system? Skrivkonst och jordbruk?
Det mänskliga egots sjukliga fixering på sig själv visar sig i tillbedjandet av artefakter, vägar, flyg, sjukhus, parlament, globalisering. Det mänskliga egots hyllning till sig självt.
Tekniken och industriproduktionen går sin egen väg utan styrning, tvärs emot naturens principer, till och med frikopplad från mänsklig styrning.
I Werner Herzogs film Aguirre – Guds vrede finns en scen där besättningen på en flotte hamnar i en flodvirvel som de inte kan ta sig ur. Hopplöst förlorade ser de sina kamrater glida vidare längs floden på en färd som ingen vet hur den ska sluta.
Frukt utan kärnor, doftlösa blommor utan ståndare och pistiller, växter som stympas och tålmodigt finner sig i alla övergrepp.
Om man sitter en längre stund orörlig, man kan hålla något i handen eller bara sitta som man är, kommer man till slut till ett läge där man inte längre känner av kroppen eller det man håller i handen. Sinnen behöver stimulans och rörelse för att finnas. För att bli påmind om kroppen måste man röra lite på den. Det är samma sak med föreställningar och idéer.
Idéer måste hållas levande. Demokrati, jämlikhet, solidaritet, bildning, kultur går inte att avhandla med en föreläsare under en studiedag och sedan stoppas in i en pärm och ställas på hyllan. Det handlar om levande krafter som hela tiden måste kvittera ut bevis på att de lever.
Det finns idéer som man kanske muttrar om, men aldrig ifrågasätter på allvar. De prövas inte, de lever i stängda rum där uppfostran och traditioner bestämt att allt måste vara som det alltid har varit.
Tillväxt!
Tillväxt förutsätter hunger, ett ständigt krav på mer. Redan på förhand vet man att inte ens mer kommer att räcka. Allt måste fortsätta. Mer måste med nödvändighet bli ännu mer.
Det är både logiskt och förståeligt som samhället är uppbyggt. Vem vill se en investering i stora kapitalslukande fabriker gå om intet för att det finns en punkt när marknaden är mättad? En mättad marknad måste med nödvändighet göras hungrig igen.
En plats på jorden där folk lever förnöjsamt och enkelt innebär en obearbetat marknad. Vad var det för inviter naturfolket fick när de mötte kastruller, knivar och speglar? Var inte det egentligen ett bakhåll?
Varför går högkulturer förr eller senare under medan det finns urfolk som kunnat leva tusentals år utan fiendskap med land, växter och djur?
En enkel vardagshandling, som i sig är en motståndshandling, är att minska beroendet av djurindustriernas produkter. Det finns inga gröna ängar eller glada, gulliga djur bakom slakteri- och mejeriprodukter. Bilden av gårdens kor på bete, höns som kacklar runt på gårdstunet, grisar som bökar i gyttjan, kor som råmar förnöjsamt är alltigenom falsk. Korna råmar för att deras barn är stulna för att människor vill stjäla mjölken. Vi ’får’ inte något från naturen, vår natur är att stjäla.
Medan vissa hundar, katter, marsvin och råttor tas om hand med kärlek och omsorg och får specialmat och veterinärvård, utsätts andra för bestialiska övergrepp i vetenskapens namn för att avlivas och brännas som sopor när de inte längre behövs.
Vår expansion bestämmer vilka djur som måste avstå från sina habitat; varje art på jorden är beroende av våra verksamheter, våra gifter och vårt avfall, till och med människan själv. Homo sapiens, trollkarlen, har makt över allt utom sig själv.
Medan framtidshopp formuleras som tekniska lösningar står träd och gräsätare beredda att hjälpa oss att restaurera den sargade naturen. Men då måste vi släppa greppet om våra medvarelser och lita på dem och visa dem respekt.
Vi måste försöka genomskåda ohållbara strukturer som är så inplanterade i våra medvetanden att de styr våra tankar, känslor och värderingar utan att vi tänker på det och gör att vi har svårt att se något alternativ bortom en alltmer mekaniserade värld.
Människor har kunnat samexistera med sin omgivning i tusentals år utan att skada den. Hittar vi tillbaks dit med vår mentala belastning? Eller är det helt enkelt så att vi har blivit för många?
I industrierna handlar det om mängder, men det gör det också i djurindustrierna. Mjölkbönder, grisuppfödare, kycklingfarmare har inte en chans att upprätta personliga relationer till djuren.
Ändå är varenda gris, varje ko, varje enskild liten höna en personlighet med egen blick på världen och beroende av vänner och närstående. Om vi bara kunde förstå det kaos som utspelas i det inre hos de varelser som tvingas uppleva hela sitt liv i någon av de moderna djurindustrierna, skulle vi förstå att det som sker med haven, jordarna, floderna och klimatet är bara en återspegling av vår relation till livet omkring oss. Det är här det finns ett hopp: Vi kan söka ändra den relationen.
Det kräver i sin tur att systemet som skapat föreställningen att jorden tillhör människan blir genomskådat. Industrisamhällets föraktfulla attityd mot det levande liknar attityden mobbaren visar för att få skrattarna på sin sida.